Här går man in och stålsätter sig till det yttersta - inte en chans, jag ska inte låta mig dras med i den här historien om den förståndshandikappade pappan som inte får ha hand om sin dotter längre, nu när hon fyllt sju år. (Eftersom han har en IQ för just en sju-åring och därmed inte bedöms som tillräknelig).
Men hoppsan så fel jag hade! Den som inte tar med näsduk till I am Sam får alltså låna av grannen. Och skälet till att det inte går att värja sig mot de starka känslorna i den här filmen beror mindre på filmisk manipulation än på de magnifika skådespelarna.
För en method actor som Sean Penn är detta så klart en kalasroll. Jag misstänker starkt att den relativt oprövade regissören Jessie Nelson inte haft mycket att säga till om. För här handlar det om att spela över - med stil. Och den talangen är få skådespelare förunnad. I Sverige kommer jag bara att tänka på Krister Henriksson, i USA är det, förutom Sean Penn, hans method actor-polare De Niro och Pacino som behärskar den konsten bäst.
Sean Penn bär filmen i sina händer. Han är med i samtliga scener - det är han som sätter tonen, från början till slut i de dryga två timmarna.
Okej, han har lite hjälp av Beatles också. Deras sånger, i cover-versioner, löper som en röd tråd genom filmen. Sam är nämligen fixerad vid Beatles låtar och beatlarnas öden. När frågorna blir för svåra och han känner sig för pressad, så finns alltid utvägen att förklara varför Paul skrev Michelle eller varför Yoko inte splittrade gruppen. Han döper sin dotter till Lucy Diamond och advokaten, Michelle Pfeiffers roll, heter Rita - Lovely Rita.
Hennes insats ska inte heller underskattas. Michelle Pfeiffer spelar en fancy advokat från Century City, som tar hand om Sams fall pro bono - utan kostnad. Uppenbarligen en grej som advokater gör för att få cred.
Hennes eget liv ser perfekt ut från utsidan, men är i spillror. Usel kommunikation med sonen, mannen bedrar henne. Detta gestaltas väl i filmen, och även om det låter som en schablon, så är jag beredd att köpa det. För Michelle Pfeiffer lyckas göra denna hollywoodkliché till en trovärdig kvinna, som vi blir påverkade av.
I am Sam klarar alltså balansgången, fast den är svår. Endast en gång svajar det till, och det är när Laura Dern ska bryta ihop i en trappa. Då får jag taskiga vibbar från Blue Velvet
. Men det går snart över. [I]Premiär 12 april[/I].
Skådespelare:
Regi:
