Hysteria är rolig, inte så mycket för att manusförfattaren skriver bra skämt, utan för att historien om vibratorns uppfinnande, som filmen bygger på, är så tragikomiska i sin själv. På 1800-talet trodde man inte att kvinnor kunde uppleva sexuell njutning och därför var den kvinnliga orgasmen en strikt medicinsk procedur som doktorer, genom ”manuell stimulans”, hjälpte sina patienter till, för att försöka bota det då vedertagna tillståndet kvinnlig hysteri.
I Hysteria spelar Hugh Dancy och Jonathan Pryce två progressiva doktorer som introducerar denna behandlingsteknik för den brittiska överklassen. Tyvärr gör själva behandlingen doktorerna trötta i armarna. Tur då att Dancy känner en rik snubbe som har väldigt mycket fritid och gillar att experimentera med elektroniska apparater…
Tanya Wexler har gjort en värdig film om en historia som sällan berättas. Men även om Maggie Gyllenhaals feminist är där för att introducera lite politik, behandlar Hysteria kvinnlig frigörelse alldeles för lättsamt. Skuldbelagd sexualitet, arrangerade äktenskap och tvångsomhändertagningar av hysterikor framställs mest som att de har varit små obekväma hinder för kvinnor och Wexler gör allt för att inte stöta sig med någon. Få kommer alltså att avsky Hysteria och de flesta kommer att tycka att den är ”rätt bra”. Men vem ska älska den?
