På ett plan är det otroligt enkelt att tycka om Hustle and flow. Musikfilmer är en svår genre och Craig Brewer har lyckats fånga både replokalskänslan och euforin i att höra ett sound utvecklas. Problemen börjar någonstans i andra halvan. Hororna Nola, Shug och Lexus beroendeställning till Djay är enkel att förstå och skildringen är hård, men förmodligen ganska realistisk. Det jag har svårare med är relationen han utvecklar till dem. Helt plötsligt är han en vis mentor, en kärleksfull far och en själskamrat på samma gång. Mot slutet framstår det som att vi alla har lärt oss något av Djays framfart. Trots att snubben alternerar mellan att vara ett egocentriskt as och en bullshit-filosof av rang. Men budskap schmudskap. I slutändan stör det här mig mindre än vad jag kanske vill intala mig. Hustle and flow är en rätt grym film, Terence Howard spelar med samma intensitet som i Crash och jämfört med kraftigt överskattade 8 mile kan det här bli en smärre klassiker. Men vad jag tar med mig hem har jag inte riktigt listat ut ännu. Kanske är jag bara skadad av svensk barnprogramsmoral.Skådespelare:
Regi:
