Hur man blir av med en kille på 10 dagar

Kate Hudson är lite fascinerande. Av rent - genom modern Goldie Hawn - Hollywoodblod, men förmodligen den enda från filmstaden med egna tänder och platta tuttar som får leading lady-roller. Samtidigt, när man ser Hudson i kommersiella storsatsningar som den här, är det svårt att avgöra om hon verkligen är bra eller om hennes otvungna stil kommer gå en på nerverna efter, säg, tre filmer till. Här fungerar det emellertid efter en bit in i rullen, producerad av legendaren Robert Evans ([I]Chinatown, Maratonmannen[/I]) - den gamle skojaren! Vad har han nu hittat på? Hudsons karaktär arbetar på ett glossigt magasin som ska föreställa Cosmopolitan. I väntan på bättre uppdrag beordras hon skriva självupplevda krönikan "Hur man blir av med en kille på tio dagar". Hon ska ragga upp en man, börja dejta, och därefter systematiskt utföra alla "fel" tjejer gör så att grabbarna drar snabbare än du hann säga "...och gärna två barn". Parallellt har självgode byråhunken, spelad av Matthew McConaughey, slagit vad om att han för tillfället kan lägga sitt framgångsrika häradsbetäckande singelliv åt sidan och ägna sig åt endast en dam i precis tio dagar. Lyckas han vinner han det åtråvärda reklamkontraktet två onda amasoner också vill åt, de känner till Hudsons uppdrag och tussar ihop henne med McConaughey. Vilket tycke de har. Paret är mycket snyggt att titta på och levererar båda intrycket att de mer än att hänge sig åt ansträngande skådisposer nog bara mest är sig själva. Även om McConaughey stundtals verkar en aning rastlös över att delta i en romantisk biobagatell som just denna. Det vill säga, den outtalade vibben är att det är okej att spela över, vilket också gäller birollernas skruvade gestalter. Resultatet drar åt schizofrent, endera lutar filmen mot parodi eller om man är snäll kanske snudd på satir, i andra skålen väger romantikosande kärleksdrama för vana läsare av vulgära damtidningar. Det hela omgivet av klyschor som hysteriska brudar, cigarrökande karlakarlar, superhyggliga svärföräldrar och ytliga karriärister som innerst inne är gosiga, ätteläggsälskande, präktiga, blonda A-amerikaner av uppfattningen att kärleken övervinner allt. En aningslös uppfattning man gärna hänger sig åt själv, men här är det alltför ytligt och obetänksamt format för att ens jag ska tro på det.