Under ytan är vi alla små – förutom Gerard Butlers ubåtskapten Joe Glass som får Gladiatorerna-Atlas att framstå som något av en mjukis. Glass har knappt hunnit sänka sin pilbåge under hjortjakten på det Skotska höglandet innan en militärhelikopter dundrar in på ett topphemligt uppdrag. En diplomatisk kris har blossat upp i Berings hav där USA och Ryssland är ett knapptryck från ett fullskaligt kärnvapenkrig och det finns bara en man med kulor nog att ta sig an den Kalla kriget-frostiga konflikten från kommandobryggan på sin ubåt. Eller snarare två, för när jänkarna plötsligt finner sig mitt i en rysk statskupp (“We dropped into a goddamn coup didn’t we?”) tvingas Butler och hans salta gossar söka hjälp från ett oväntat håll hos den fåordige ryske ubåtskaptenen Andropov, spelad av Michael Nyqvist.
Nyqvist, som även syns i Thomas Vinterbergs kommande ubåtsfilm Kursk gör här en av sina sista roller som andra halvan av en testosteronstinn bromance med potentialen att stoppa ett världskrig. Butler och Nyqvist bondar snart över ett ointresse för politik (“Don’t ask me, I don’t know shit about politics!”) och en delad kärlek till att navigera enorma, falliska atom-ubåtar genom farliga vatten i den mest ogenerat grabbiga filmen jag någonsin sett. Men att kliva ombord på USS Arkansas är nödvändigtvis inget bottennapp. För egen del blev filmen en tidskapsel tillbaka till barndomens videobutikshyllor som var fyllda av VHS-rökare som Jakten på Röd Oktober och The Rock. En dummare tid, en enklare tid och kanske en bättre tid?
Hunter killer gör inga ansatser att gå på djupet med varken sina grovhuggna karaktärer eller det geopolitiska spelet bakom kulisserna. I stället tillåts publiken sjunka ner i en förföriskt förenklad värld av skrikiga Golden eye-ryssar, ytlig ubåtsaction, hårt spända nackmuskler och bredbenta Tom Clancy-hjältar. Gerard Butler känner som vanligt till exakt hur bakfull hans publik är och anpassar nivån därefter. Det är också en konst i sig.