En våg av tryggt välbehag sköljer över mig så fort huvudpersonen, den trulige hunden Sture, öppnar sina käftar. Ut kravlar nämligen Hasse Alfredsson buffliga stämma. Om det är något som konnoterar just trygghet, saga, ombonad, tillbakalutad humor och inte minst bufflig finess så är det denne hela Sveriges skåning. Per Åhlins tidigare animationer, som [I]Karl-Bertil Jonsson jul[/I], [I]Resan till Melonia[/I] och [I]Dunderklumpen[/I], har visserligen alltid varit kopplad till någon eller båda av Svenska Ord-duon Hasse & Tage, så det är självklart ingen tillfällighet att just Alfredsson gör huvudrollen - men inte desto mindre är det ett rent vinnardrag.
Men Åhlins lilla Agatha Christie-saga där hundarna Sture och Picasso på sin väg till Paris hamnar på ett mystiskt hundhotell (placerat på något som påminner om en engelsk hed) står å andra sidan helt på egna ben. Den lättsam humor, de bisarra men karaktärsfulla figurerna och den lakoniska dialogen väcker paradoxalt nog en känsla av saknad efter Per Åhlin - eller snarare kanske en retroaktiv sådan. Jag hade nämligen glömt bort hur mycket jag har saknat hans sätt att göra tecknad film, jag hade glömt bort att komma ihåg ovan nämnda filmer och hur otroligt mycket bättre de är än i stort sett alla andra animationer som har flödat över repertoaren sedan det senast begav sig med [I]Resan till Melonia[/I] 1989.
Del av denna manna ska även falla över producenten Lars Jönsson som med sina två nu aktuella filmer, denna och Ulf Malmros [I]Den bästa sommaren[/I], återigen visar att han har några av svensk films känsligaste fingertoppar.
Skådespelare:
Regi:
