De beväpnade republikanerna Bob och Ethel Carter firar sitt silverbröllop med en biltur genom öknen tillsammans med sina tre barn, ett barnbarn och en mesig mobilförsäljare till svärson. Han är inte bara demokrat, han heter dessutom Bukowski i efternamn. Man förstår direkt att han förrän filmen är slut kommer att ha befriat sin inre NRA-medlem och stå och pumpa skott i ett monster till hjältemodig musik. Beskrivningen av familjen Carter-Bukowski är med skräckfilmsmått mätt realistisk, och de obekanta skådisarna ([I]Lost[/I]-Claire som tonårsdottern är mest känd) gör relationerna mellan syskon och generationer trovärdiga och njutbara. Dessvärre är ju gruppdynamik inget man brukar få njuta länge av i skräckgenren.
Semestern får ett abrupt slut i Nevadaöknen, där Carters stöter på en annan typ av kärnfamilj - ett gäng utvecklingsstörda, bittra och hungriga kannibalmutanter, som inte längre tror på den amerikanska drömmen. Nästan alla av de blodtörstiga monstren är på något sätt efterblivna, och ärligt talat strålar det inte precis om hjältarnas intellekt heller. Det oundvikligt utdragna blodbadet skulle vara markant mer underhållande om en enda av rollerna, en enda gång, skulle reagera rationellt i en krissituation. Eller om de kvinnliga karaktärerna skulle duga till annat än att solbada, sköta bäbisar och bli våldtagna.
Jag vet inte om Wes Cravens original [I]Ögon i natten[/I] var ideologiskt mer sammanhängande. Jag är inte tillräckligt förtjust i yxa-i-huvudet-splatter för att ta reda på det, och det begränsar naturligtvis också min njutning av den här rullen. Det låga betyget utfärdas följaktligen med ett litet aber: ni som inte tycker att skräckfilm behöver politiska eller psykologiska metaforer kommer att gilla den bättre.Skådespelare:
Regi:
