Hemma är bäst

Det var inte utan en viss skepsis jag gick in i biografen inför denna Jodie Fosters andra regiinsats. Nämn hennes namn och glosor som "tillrättalagt", "sentimentalt" och "präktigt" poppar automatiskt upp på min bildskärm. Faktumet att Foster framstod som en begåvad och relativt nyanserad skådespelare i När lammen tystnar var en tillfällighet och ska nog tillskrivas nämnda films manusförfattare och regissör (OK. Taxidriver. Men det var länge sedan). Förra årets katastrofsnyftare, Nell, bekräftar denna teori.Men, man ska inte döma hunden innan den kommit över ån, som Malmö FF:s tränare Rolf Zetterlund skulle kunna ha sagt. När Foster här ska till och åskådliggöra den ångest som de flesta känner inför en storhelg med släkten tar hon åtminstone några avsteg från den breda mittfåran.Claudia (Holly Hunter) är ensamstående mor och konstnär men framförallt en av tre syskon som varje år åker hem till föräldrarna för att fira Thanksgiving. Hennes bror Tommy (gjord av den sedvanligt överspelande Robert Downey, Jr) är en nyligen gift bög som aldrig riktigt passade in i den lilla medelklassförorten och systern är en kantig hemmafru vars enda glädje är att laga mat och svettas på step-up-maskinen. Till helgmiddagen anländer även systerns man och barn, en arbetskamrat till Tommy samt rejält mossiga moster Glady.Sålunda bäddat för smärtsamma sanningar och dråpliga situationer runt kalkonen.Meningen är naturligtvis att vi alla ska kunna känna igen oss i någon karaktär. Visst, med lite god vilja så kanske det går men problemet är dock att vi, snarare än med vår egen, jämför denna familj med alla andra tokroliga familjer som exponerats i exempelvis Lasse Hallströms Once around, Mångalen och nu senast Hjältar. Eller om man säger så här: Slappna av! Det räcker nu. Ett kungarike för en normal familj.Det humanistiska grundtemat, att alla har rätt till sin egen böjelse, skulle krypa fram bra mycket bättre om man för en gång skull vågade behandla ämnet utifrån en tiondel så skruvat manus. Nu blir det som om varje aktör sitter i vardagsrummet och väntar på stickrepliken som berättar att det är dags för just henne/honom att spela apa.Men det finns två avgörande faktorer som gör att de knappa två timmarna inte känns helt förspillda. Dels Holly Hunter, jag har hittills inte sett henne göra en dålig prestation, och dels det faktum att Foster avstår från att försöka upperätthålla den i genren florerande illusionen om att katter kan älska hundar. Eller som Claudia säger till systern "Vi behöver inte tycka om varandra -- vi är ju släkt".Bonusinfo för veganer: Det gick åt 63 kalkoner för att spela in Thanksgiving-middagen.