Hem ljuva hem

För att ingen impulsiv biobesökare ska vilseledas - låt mig omedelbart understryka att den här filmtiteln är ironisk. För i hemmet med den arbetslöse mattläggaren - som antagligen sniffat i sig några limtuber för mycket - och hans hustru och nästan tonårige son, är det ljuva livet ett minne blott. Ett minne som fladdrar förbi på familjens video, kanske några gånger för mycket, under filmens förlopp för att upplysa oss om att det faktiskt finns en förklaring till att de här människorna en gång träffades och skaffade barn. De ser lyckliga ut på de ryckiga och lågupplösta bilderna. Men mellan då och nu har någonting hänt. Någonting som debuterande regissören Dan Ying, som också skrivit manus, aldrig riktigt sätter fingret på. Om det är för att han tror att vi ändå förstår, vilket vi inte gör, eller för att han tycker det är ovidkommande, är en gåta som vi aldrig får svar på. Men innan filmen kommit så långt hinner Dan Ying koppla ett strupgrepp på sin publik med sin kompromisslösa inledning. Scenerna där pappan misshandlar grabben och hustrun är fysiskt obehagliga att ta del av. Det är en familjebild fjärran från de svenska trivselfilmer som befolkar våra biografer just nu. Samtliga tre skådespelare står ut från duken som utropstecken och för en halvtimme, eller tre kvart, sitter vi som i ett skruvstäd och tror oss bevittna den mest sensationella filmdebuten på decennier. Olyckligtvis hämtar sig [I]Hem ljuva hem[/I] aldrig från sin rasande och ruggiga öppning. Mot slutet bjuds vi visserligen på en middagsscen som inte skulle göra Norén besviken, men när den väl är över ser vi bara nya frågetecken hänga kvar i krutröken. Det är svåra saker han ger sig in på i sin debut, Dan Ying. Ett komplicerat, psykologiskt familjedrama med grovt vardagsvåld. Så starka uttryck kan inte bara vräkas upp i ansiktet på oss utan att bit för bit lösas upp och förklaras. Och där går Ying vilse. Eller så är det så att han försöker hitta en genväg via pojkens inre monologer, som mest för tankarna till [I]Mitt liv som hund[/I]. En sorts hobbyfilosofiska funderingar som i sina sämsta avsnitt snarare fungerar som irriterande antiklimax. Men. Och jag vill verkligen tillägga ett men. Inte minst för att det är en debut som vill något och inte minst för skådespeleriet. Dan Yings film ställer sig modigt vid sidan av mittfåran. Den tar risker. Och den vågar. Det borde rentav finnas särskilda guldbaggar för detta.