För Helmut Newton fanns det två smutsiga ord inom fotografi, det ena var ”konst”, det andra var ”god smak”. Kanske är det därför inte så konstigt att han ofta kallades för ”The King of Kink”. Som fotograf älskade han att provocera och hans bilder har kallats för både misogyna som feministiska med sina ofta fetischistiska motiv och nakna kvinnor. Och det är just dessa kvinnor som återigen står framför kameran i dokumentären Helmut Newton: The Bad and Beautiful.
År 2020 hade Helmut fyllt 100 år, han avled år 2004 när han fick en hjärtattack vid ratten, på väg från sitt älskade Chateau Marmont på Sunset Boulevard i Los Angeles. Jubileet är en av anledningarna till att regissören Gero von Boehm valde att göra en ny dokumentär om den tyske modefotografen, det här är nämligen hans andra. En annan anledning är att han ville att man för första gången frågade kvinnorna som stått framför Helmuts kamera om vad de själva faktiskt tyckte om sina kontroversiella bilder och dess fotograf.
Ett tag känns det lite som ett försvarstal men dokumentären utmynnar snart i en intressant diskussion om den komplexa relationen mellan konstnären och dennes verk. Det är också vad The Bad and the Beautiful framförallt gör, pratar om verken. Och Gero låter kvinnorna, och endast kvinnorna, själva göra det: Grace Jones, Charlotte Rampling, Isabella Rossellini, Marianne Faithfull, Anna Wintour och inte minst änkan June Newton reflekterar alla över Helmuts liv och arv.
Regissören Gero von Boehm har gjort hundratals dokumentärer för bio och TV. Han är en garvad intervjuare som här blandar kvinnornas historier med bland annat hemvideomaterial filmat av June Newton. I dessa klipp möter vi en Helmut som aldrig riktigt tycks ta något seriöst, på gott och ont. Han var en lekfull spjuver, med dekadent fantasi. Halvvägs in dyker vi ner i Helmuts uppväxt och förflutna för att se varifrån en del av hans sexualiserade estetik härstammar från.
I början av filmen hör man Helmut säga till Gero att han avskyr dokumentärer om fotografer för de visar nästan alltid bara fotografens rygg. Rädslan är förståelig, men han hade inte behövt oroa sig över Helmut Newton: The Bad and the Beautiful. I slutändan är dokumentären framförallt en dissekering av en fotografs verk snarare än en biografi. För ett mer personligt porträtt så rekommenderas Helmut by June som June Newton själv släppte efter hans död. Men som en studie i konst är The Bad and the Beautiful definitivt en sevärd och intressant reflektion över en provokativ fotografs verk.
