Konstnären Helene Schjerfbeck (Laura Birn) målar självporträtt i sin ljusfattiga boning, med en ständigt dyster mamma hängande i hasorna, och livet ter sig rätt monotont. Framgången ligger liksom bortom vad som är rimligt att föreställa sig. När en man ur affärsdelen av konstnäringen har vägarna förbi introduceras hon till en ung mustaschprydd konstnär, Einar (Johannes Holopainen), och en attraktion väcks långsamt i henne. Hennes målande hittar nya riktningar med Einar vid hennes sida, hon vänder blicken utåt, och utfallet av deras relation präglar inte bara hennes kommande konstnärskap, utan även psykiska hälsa.
Filmen är regisserad av Antti Jokinen, en man med cirka tio års erfarenhet från att göra musikvideor till diverse dragplåster som Shania Twain och Westlife. Den gedigna erfarenheten märks i rätt stiliga kompositioner och medvetna kamerarörelser. Den specifika erfarenheten av hetsig musikvideoestetik märks likväl, som en nervös ådra pulserande under filmens lugna yta. Hårda klipp och stora kontraster i ljudbilden bryter regelbundet lugnet och det är som att det finns en gäckande oro över om publiken verkligen kan tycka att ett sävligt konstnärsdrama är intressant nog. Det blir som allra tydligast i en scen när Helene i upprört tillstånd börjar dra penseln över målarduken och Jokinen iscensätter det som en adrenalinpumpande spänningssekvens. Instinkten spretar emot i en film som annars går i mer klassisk stil.
Helene är gedigen och gör vad den ska, men tonerna av konstens höga visa är inte alltid särskilt spännande. Melodin är rätt nött vid det här laget.
