Det är ett klassiskt upplägg -- mästerbanditen ska göra sin sista stora stöt innan han drar sig undan under solen med margueritan i ena handen och unga donnan vid den andra. Men så går allt fel. Den här gången för att skurken som finansierar kuppen nödvändigtvis ska ha in sin omogna släkting.
Välmeriterade David Mamet, som exempelvis gjort i skymundan hyllade [I]State & Main[/I], har både skrivit och regisserat detta dämpade ensemblespel. Ackompanjerat av smakfulla bilder och funky orkestermusik som från tv-serier från förr -- hela vibben är att vi ska uppfatta filmen som gammaldags och en eventuellt blivande kultfavorit.
Gangstergänget består främst av Joe Moore, gestaltad av Gene Hackman, som kupphjärnan -- ser superhygglig ut men är hårdare än Hitlers hjärta och hans dam Fran, Femme Fatale Extraordinaire, som "kan snacka sig ur en solbränna" spelad av Rebecca Pidgeon. Danny DeVito är deras ilskne kombattant.
Fokus i filmen ligger på dialog, oneliners i synnerhet och av slaget: "Han är så cool -- att när han lägger sig, räknar fåren [I]honom[/I]". En historia byggd på främst repliker blir naturligtvis en aning ansträngd, även om skådespelarna är mycket bra. Hackman, som ibland kan vara tröttsam (och hur kan den mannen möjligtvis hinna med att göra så fruktansvärt många filmer?), är här fullkomligt lysande. Däremot är tyvärr DeVito svår att ta på allvar som skurk sedan han spelade den onde pingvinen i [I]Batman Returns[/I].
Därtill har Mamet problem med att han (precis som i [I]State & Main[/I]) vill för MYCKET. Man fattar exakt vad han önskar ha sagt, och håller med honom, men Mamet tar i så han spricker när han försöker förmedla det. Istället för att tittaren får [I]känslan[/I] av att det här är en cool film, att det är en modern film noir (fast i färg), mer sofistikerad än [I]Pulp Fiction[/I] men i samma anda, smartare än en Humphrey Bogartrulle från 40-talet -- så skriver Mamet det på näsan med skolkrita.
Heist
Skådespelare:
Regi:
