Heavy

I amerikansk berättartradition och mytologi återkommer det sorgsna kaféet. När filmare eller författare vill skildra det stillastående livet i en avkrok, med underliggande tragik och hotfullhet, så är kaféet, eller serveringen, given. Lika självklar är främlingen som anländer och rubbar alla cirklar. James Mangolds Heavy porträtterar människor som "kavlar upp ärmarna och gör skitjobben" som den ampra ägarinnan (Shelley Winters) på serveringen Pete & Dollys säger till den söta, jobbsökande skolflickan (Liv Taylor). Nykomlingen får ett surt bemötande av den bedagade servitrisen (Deborah Harry) och trånsjuka blickar av ägarinnans pizzabakande son, vars modersbundenhet och matneuroser gjort honom till en förvuxen baby med sparsam mimik. Det är hans stumhet och flegmatiska rörelsemönster som anger tonläget i det sävligt framflytande relationsdramat. Det som skänker filmen en oroande nerv är sonens ständigt irrande ögon, en förryckt människas uppsyn. Modern, i Shelley Winters distinkta gestalt, sitter mitt i förfallet välondulerad och med noggrant skötta naglar. Miljön är lika murrigt sliten som relationerna är osunda. Atmosfären är som maskstungen av sexuell nöd och förtreter ur det förflutna. Det är som en gravkammare, där varje hjärta jagar allena, och där ägarinnan med sin befallande stämma binder alla till sig. Den enda som har en kärleksrelation är skolflickan med sin fräschör och troskyldigt plutande mun. Hennes stormiga förhållande följs på avstånd av den förälskade sonen vars fantasier om den unga flickan är tämligen makabra. Problemet med Heavy är att den strävar så ihärdigt efter lågmäldhet att gesterna blir övertydliga och bildberättandet överdrivet. Åskådaren vet redan från början att sonen är infantil, ändå sveper kameran upprepade gånger i snigelfart över leksaksbilar och stannar på den typiska pojkrumspostern med en lättklädda Farah Fawcett. Det är synd att den här intressanta debuten som strävar bort från förenklingar och storvulenhet, ändå fastnar just där, i ett tårmilt skimmer. Men, James Mangold har en känslighet som bådar gott för hans framtida filmande. Och Pruitt Taylor Vince kommer säkert att förses med många roller efter den här uppvisningen i tungviktsklass. Förhoppningsvis får vi se honom med sin begåvning bättre tempererad.