The Haunting

[I]Speed[/I]-regissören Jan De Bonts själ och kroppshydda verkar bara hysa ett sorts tempo. Detta är nämligen ett ekipage satt i full fart framåt, och den som ids se bortom alla specialeffekter, inser till sin förskräckelse att det inte finns någon vägbana. Och då går det som det brukar gå. Illa. De Bont låter, i denna nyinspelning på en framgångsrik föregångare från 1963, tre försökspersoner utstå ett experiment i skräck. Anförd av Liam Neesons psykolog vallas de av och an i ett hemsökt hus tills ingen eller inget är sig likt. Med tanke på alla de goda omdömen som besmyckar originalet kan detta inte anses vara ens en halvt lyckad nyinspelning. Framförallt är det en undermålig skräckfilm. Den erbjuder visserligen det den ska: ett jättelikt, gotiskt spökhus med elakt möblemang, en mystisk och sinister husfru, kusliga premisser som får var och en i publiken att ana oråd men som får huvudpersonerna att rycka lite lätt på axlarna. En port med snidade djävulsfigurer, försedd med texten "Nu ligger du riktigt risigt till"? Äsch, det betyder nog bara "Kom in, så får du glass!" Dessutom, som tidigare antytts, några ögonböjande illusionsnummer som sannolikt ger Joe Labero stor prestationsångest. Jo, genren har onekligen ett och annat att tacka datorn för. Plötsligt är det möjligt att åskådliggöra den terror som tidigare bara kunde antydas, eller bristfälligt knåpas ihop. Och det är sannerligen en och annan scen i [I]The Haunting[/I] som är skapad på det vis som skräck ska skapas, men sedan slår det över. Totalt. Sällan har väl sanningshalten i tesen "mindre är mer" blivit så tydligt illustrerad som här. När till och med gripsfåglarna vaknar till liv och börjar käbbla med hjältinnan drar mina tankar snarare till Disneys [I]Ringaren i Notre Dame[/I] än exempelvis [I]The Shining[/I] (för att nämna ett lyckat försök att skrämma den mentala jämvikten ur undertecknad) - och en skräckfilm som lockar till hånskratt vinner som bekant inga stilpoäng.