Happy End

Jag vill börja med att konstatera att flickornas babe Alexander Skarsgård är bra. Han håller mest till i bakgrunden och har inte många repliker, men redan i sin första korta scen säger hans min- och kroppsspråk mer om karaktären Bamse än de flesta andra av filmens figurer lyckas klämma ur sig under hela filmen. Dessutom har Skarsgård den yngre detta odefinierbara men i filmsammanhang viktiga som går under anglobenämningen "star quality". En annan svensk skådespelare med en något tynande men fortfarande påtaglig stjärnkvalitet är Harriet Andersson. Hon har som få andra lyst upp den svenska duken alltsedan åren med Ingmar. Även hon är stundtals mycket övertygande - visst överspel i stundens hetta slipper hon undan med - som döende, viljestark och memoarskrivande upptäcksresande. I övrigt finns inte många ljuspunkter i Christina Olofsons [I]Happy End[/I], om det av yttre omständigheter påtvingade samboförhållandet mellan Marja (Andersson) och den självupptagne, ganska så outhärdlige musikerwannaben Lukas (Stefan Norrthon). Film såväl som manus saknar varje antydan till tempo eller puls - vilket är förvånande med tanke på att Olofson tidigare visat att hon är en habil regissör. Det lunkar helt enkelt på i samma släpiga fyrtakt takt genom sin dryga en och en halv timme, och eftersom vi redan tidigt har gjort oss en klar uppfattning om vad som kommer att hända - idén om att spegla ett förhållande mellan excentrisk gamling och enkelspårig yngling är knappast ny - så finns inte mycket att se fram emot. Annat än att tänka ut vad som kommer att ske härnäst, och vad steget därefter blir, och suckande konstatera att det är ett bra tag kvar innan filmen tar slut. I [I]Sanning eller konsekvens[/I] lyckades Christina Olofson slå an en trovärdig ton i sin 14-årsvärld, men här känns porträtten av ungdomarna och deras relationer schablonmässigt framkrystade. Man kan också fundera över de underliga sidosprång som manuset och därmed filmen gör. Trådar läggs ut som inte följs upp ens halvvägs, och det blir riktigt obehagligt när en misshandlad liten pojke plockas upp ur havet och sekunden efter ignoreras. Ett klumpigt sätt att berätta att Bamse och hans bror blivit misshandlade som barn - en poäng som i sin tur varken följs upp eller har någon som helst betydelse för filmens utveckling. Vid närmare eftertanke har inte heller Bamse, hans bror, deras gemensamma resa eller den rassliga folkavagnen lyckats hitta sin plats i filmen. Deras historia är betydelselös både för intrigen och som motor för filmen, och verkar mest finnas till för att ge manuset långfilmslängd. Å andra sidan ska man kanske inte klaga eftersom filmen knappt hade varit värd att se till det förannonserade lyckliga slutet om det inte vore för Alexander Skarsgård.