Gudrun - Konsten att vara människa

Kasia Syty 09:00 9 Aug 2018

Häromdagen träffade jag ett gäng ungdomar som inte hade någon aning om vad ABBA är för något. Omedvetna och oförstörda kommer de kanske någon gång i framtiden att bilda sig en uppfattning. Eller inte. De har inte växt upp med Agneta, Benny, Björn och Anni-Frid och lever i salig ovisshet, på samma sätt som jag, hitrest svensk skattebetalare, länge inte hade en susning om att Gudrun Schyman existerade. Men åren går, och med dem förvandlade min hjärna Gudrun till allt som ryms mellan satan och gud - utifrån vad hon kallats i folkmun. Nu ger Hampus Linders väl valtajmade dokumentär om Sveriges första feministiska partiledare oss alla en chans att göra sig en egen bild, och en nollställd blick känns som helt rätt ingång till filmen.

I sin recension om Whitney Houston (5/6-2018) lyfter Nöjesguidens Oscar Westerholm fram trenden att ge dokumentärer om kända kvinnor huvudpersonens förnamn till titel. Med Gudrun har man valt samma spår, och följt upp med undertiteln Konsten att vara människa som låter ungefär lika bra som Det är allvar nu eller Aina ska med. Men där tar mina spydigheter slut, för dokumentären är ingen trist idoliserande hyllning i stil med Bildt - excellensen (OBS titeln), hur man än vrider och vänder på den. Gudrun Schyman filmas mellan 2014 och 2018 i alla tänkbara situationer, som när hon axlar Simrishamn-flanellskjortan i stället för partiledarposten, och när strålkastarna har släckts fortsätter kameran att rulla. Hampus Linder kommer stundtals förbryllande nära, och låter tålmodigt och med tid för eftertanke sitt omfattande material bygga upp en bild av en hel person. Vi följer en konstant arbetande Schyman som i ena stunden säger att hon inte är rädd för någonting, i nästa tyngs av sveken orsakade av sin alkoholism, för att i en tredje konfrontera de meningsmotståndare som kommer fram på Sveriges tåg och torg.

Varningslamporna tänds endast i de sekvenser när kameran skyndar igenom Schymans besök på Lesbos. Då är det är dags för några obligatoriska bilder av gråtande flyktingbarn, uppblandade med krigsbilder som både är helt onödiga och, framförallt, aldrig borde få användas för någon av världens politikers räkning.

 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Hypnosen

"Ernst De Geer har liknande problem som Ruben Östlund - satiren eller våra tillkortakommanden blir aldrig speciellt tydliga eller särskilt jobbiga att se."