Någon borde ställas mot väggen för beslutet att dela dubbelmackan Grindhouse i två för den europeiska releasen. Anledningen sägs vara att vi européer inte har någon vana av double features och därmed inte skulle förstå konceptet. Efter att ha sett dubbelvisningen kan jag meddela att marknadsanalytikerna på The WeinsteinCompany har helt fel. För om något simulerar känslan av att ha sett, låt säga Night of the living dead direkt följd av Vanishing point med trailers för Ilsa — She-wolf of the SS och Motorsågsmassakern i pausen så är det Grindhouse i sitt uruppförande. Nå, detta gör inte Tarantinos egen del Death proof till en sämre film. Med tydliga blinkningar till just Vanishing point och Dirty Mary, crazy Larry har den gode Quentin skapat en actionskräckis som är precis lika primitiv och effektsökande som filmerna han hyllar. Men som i genomförandet sopar banan med det mesta som har gjorts i biljaktsväg. Vapnet är en stuntbil och som det ska vara i Tarantinos värld körs den av en före detta filmstjärna som får en andra chans. Och Kurt Russell gör verkligen allt för att visa att han har förtjänat den. Men det är Rosario Dawson som mer eller mindre äger Death proof. Och än en gång visar Tarantino hur ovanligt det är med grymma actionroller för kvinnor. Men mest av allt är Death proof en välkommen lektion i hur överflödigt CGI-frosseri, babbliga intriger och spektakulära vändningar faktiskt är om man kan konsten att tala med bilder. Konceptet Grindhouse är en uppvisning i kärlek till filmkonsten och som protest mot att du inte får se den som gud, eller om du är ateist, Rodriguez och Tarantino, menade att den skulle upplevas, föreslår jag att du smugglar in en plunta på biografen och sedan högljutt hånglar dig genom Death proof med lämplig partner.
Skådespelare:
Regi:
