Efter visningen undrar jag om folk kan se den chock jag befinner mig i. Jag vill bara stanna en främling på gatan och berätta om vad jag har sett. Vad jag ömsöm blundat för, ömsom torkat skrattårarna efter.
Men om jag ens skulle försöka beskriva en del av de scener som jag fått beskåda skulle man tro att jag var från Nyheter24 och ett livs levande clickbait. ”Du kan aldrig gissa vad som hände sen!”
Grimsby är den senaste filmen från mannen som gav oss Ali G, Borat och Brüno. Om det inte har sagts tidigare så måste det sägas nu: Sacha Baron Cohen är ett komiskt geni. Här spelar han Nobby, ett slödder till fotbollsfanatiker som 28 år efter att han skiljts från sin bror äntligen hittar honom igen. Inte bara det – Sebastian (Mark Strong) visar sig vara en tvättäkta superagent.
Precis som The Dictator har Baron Cohen övergett dolda kameran-fasonerna för ett traditionellt narrativ. Istället för att göra en parodi har man anlitat actionregissören Louis Leterrier, en av Luc Bessons protegéer, och gått helhjärtat in att göra en actionfilm. Öppningsscenen med Mark Strong ute på uppdrag är i klass med de senaste Mission: Impossible-rafflen.
Med sina politiskt inkorrekta karikatyrer är det lätt att glömma vilken grym skådespelare Baron Cohen faktiskt är. Anledningen till varför Grimsby funkar och de otroligt krassa skämten inte bara blir äckliga á la Scary Movie är att Baron Cohen ingjuter sådan kärlek i den naiva clownen Nobby. Det är även lätt att glömma hur subversiv hans humor faktiskt är – bland det grövsta du kan tänka dig.
Klippningen är lite väl ivrig ibland och tonmässigt känns de återkommande tillbakablickarna rejält malplacerade – men fy satan om Baron Cohen inte borde få någon form av utmärkelse för att ha gjort en film som bryter alla definitioner av ”att gå för långt”, hyllar den dåliga smaken till extrema nivåer och får oss att gapskratta i ren självbevarelsedrift. För i ärlighetens namn skakar jag fortfarande på huvudet i chock över vissa av skämten. Men med ett leende på läpparna.
