Grease

Det bereder mig inga som helst problem att räkna upp flera dussin intressanta filmer från 70-talet, som välförtjänt skulle kunna få en nypremiär, eller re-release som det heter på svenska. Alla filmer av Fassbinder, Truffaut och Cassavetes från den tiden. Till en början. Men också Taxi Driver, Gökboet, En satans eftermiddag, Fågelskrämman, Yrke, reporter, Duellen och Kieslowskis Amatören. Så där i all hast. Och givetvis Stefan Jarls Ett anständigt liv.Men inte Star Wars och absolut inte Grease. Nu ser dock branschen ut som den gör. Ingen lyssnar på mig och så sågs det plötsligt angeläget att köra upp just de två sist nämnda.Varför då Grease? 70-talet är visserligen hett, ett antal filmer har antytt detta, men Grease utspelar sig ju i ett helvitt 50-tals-Amerika. Jag antar att det handlar om att slå mynt av John Travoltas framgångar, så egentligen är det alltså Quentin Tarantinos fel att vi nu får se Danny Zuko vicka på häcken även 20 år senare. Min 14-åriga dotter, som sannolikt räknas till målgruppen 1998, konstaterade med en tonårings verbala finess att filmen var "bra", men utropade också, under ett av dansnummerna: "Alltså, dansade alla killar så då? Dom måste ha skämt ut sig ordentligt! "Hur som helst, inte ett svart ansikte passerar under de 106 minuterna på Rydells High School. Det här är ett helylle-Amerika där gängen är beväpnade med vattenpistoler. Dialogen är välfylld av sexuella anspelningar, de goda och de onda är tydligt markerade både på hår och klädsel, här utgör Stockard Channings porträtt av den bitska och lättfotade Riz filmens enda egentliga skådspelarinsats. Channing var för övrigt 33 år när det här spelades in. För en bra skådespelare utgör ålder inget hinder.Men det är flaxigt och ostyrigt. Dansscenerna är orytmiska, klippen hastiga, rädslan för att låta kameran vila på ett enda uttryck är uppenbar. Stölderna från Ung rebell är tydliga och skamlösa men medan Nicholas Rays film var en febrig och nervig studie av ett föräldrauppror och en exploderande ungdomskultur är Grease bara en reaktionär och nostalgisk tillbakablick på ett årtionde som känns allt mer avlägset och allt mindre angeläget. Och dessutom dansade killarna så de borde skämmas.