Premiären av öppningsfilmen i Cannes, Grace of Monaco, föregicks av rabalder i månader. Med anledning av konflikter dels mellan den franska regissören Olivier Dahan och den amerikanska producenten dels mellan regissören och de kungliga arvingarna av Monaco. (För okommersiell, för glamoriserad! Historiskt inkorrekt!). Mer än en version har funnits av filmen och den ena av dessa har vid tillfälle av regissör Dahan kallats för "a pile of shit", enligt flera engelskspråkiga nätupplagor om film. När stridyxorna begravdes fick regissören igenom sin version ändå, som av allt att döma, blev den som visades i Cannes. Frågan är om det hjälpte eller stjälpte resultatet. Regissören Olivier Dahan har mycket att leva upp till när han tar sig an ännu ett kvinnoöde. När det begav sig med La vie en rose (2007), förnämliga biografifilmen om Edit Piaf, breakade Marion Cotillard för världen och fick en Oscar. Förväntningar har betydelse för hur en film landar. Som om förtexten till Grace of Monaco vädjar om lite lösare tyglar från kritikerna, lyder Grace Kelly-citatet: "Idén om mitt liv som en saga är i sig en saga."
Grace of Monaco handlar om en liten tidsrymd i Grace Kellys liv då prinsessan efter några års äktenskap och barnalstrande, ställs inför det livsavgörande beslutet att återuppta sin skådespelarkarriär genom att tacka ja till en roll i ännu en Hitchcockfilm och återvända till Hollywood vid en tidpunkt då furstendömet Monacos självständighet står på spel. Två dramaturgiska trådar tvinnas samman. Det går så långt att Frankrikes president DeGaulle skickar pansarvagnar till gränsen mellan länderna, pressad över situationen Algeriet och irriterad som han är över att detta Lilliput-områdets invånare, som till oproportionerligt stor del är casinoägare och kungligheter, undslipper skatter.Och det går så långt att Grace är på väg att tacka ja till att spela Marnie.
Tunga skådespelarnamn, läckra miljöer, och en filmisk 60- tals atmosfär med glamour och vackra kostymer ger inte direkt värk i ögonen. Nicole Kidman spelar Grace Kelly med vibrerande skicklighet, hennes gestaltningsförmåga har det aldrig varit fel på. Däremot smärtar det då Olivier Dahan och manus låter Kidmans Grace Kelly, med infantil frustration, miströsta över hur svårt det är att tala, gå och stå som en riktig prinsessa. Likt en tramsig Eliza, då hon får etikettlektioner av Derek Jacobis aristokratiexpert. Som om en massivt erfaren, professionell skådespelare, tillika oskarsbelönad Grace Kelly, skulle ha fått hjärnsläpp. Det är egentligen oförlåtligt, men vid det laget har filmen, apropå förväntningar, glidit över i ett fack där det nästan kan göra detsamma. Om 60-talet som en tid då betydelsen av publikt sken och mediers manipulativa kraft kristalliserades, och vikten av att skapa vackra bilder för att täcka över verkligheten, och vad priset av detta imageskapande ledde till, är intressanta spörsmål att mer än nudda vid. Men de slarvas bort.Grace av Monaco som tjusig, romantisk bagatell håller nog för ett godkänt betyg, men som tänkvärd historisk, biografifilm: not so much.
