Gothika

Det finns en uppriktigt sympatisk tanke bakom den här filmen. Greppet att göra en rysare i neogotisk stil med ett rejält mysterium i botten känns fräscht och i de scener när [I]Gothika[/I] är som bäst är klaustrofobin så tung att man börjar se sig omkring för att bekräfta att man sitter kvar i biosalongen. Halle Berry är bra som Miranda Grey, en kriminalpsykolog på Woodward, en sluten psykiatrisk anstalt för kvinnor, som plötsligt vaknar upp i en cell på fängelset hon jobbar på. Genom maniska minnesfragment börjar hon inse att hennes man blivit brutalt mördad och att hon var den som höll i den blodiga yxan. Och när rationalitet och psykoanalytiska förklaringsmodeller inte hjälper henne att förstå vare sig vad som hände med hennes man eller vem den unga spökkvinnan som angriper henne är blir hon tvungen att glömma allt hon lärt sig och kämpa för sitt liv och sin mentala hälsa. Premisserna är coola, fotot stundtals suggestivt och ljudet mäktigt. Och jag vill älska den här filmen. Men tyvärr tillåts aldrig [I]Gothika[/I] att riktigt ta ut svängarna. Regissören Mathieu Kassovitz, som ligger bakom mästerverket [I]Medan vi faller[/I], tillför en nerv till det stundtals platta manuset - men han verkar ändå ha fått ge vika för producent-teamet Robert Zemeckis/Joel Silvers mysrysliga stil. Och även om deras filmer blivit progressivt mörkare (Från [I]The House on the Haunted Hill[/I] till [I]Ghost Ship[/I] och nu [I]Gothika[/I]) så har de en lång väg kvar till japansk skräck à la [I]Ringu[/I] som de uppenbarligen låter sig inspireras av rent visuellt (till exempel vaga spöktjejer med ryckiga rörelsemönster-grejen). Det blir lite för enkelt, tillrättalagt och endimensionellt för att någonsin bli riktigt skrämmande. Istället för att spinna vidare på Mirandas mardrömslika tillvaro förvandlas [I]Gothika[/I] sakta men säkert till en ganska standardiserad thriller. Och även om ondingarnas Marc Dutroux-kammare är obehaglig, är det scenerna på Woodward-anstalten som är höjdpunkterna. Det är där filmen fortfarande behåller en viss mystik och oförutsägbarhet. När eftertexterna börjar rulla lämnas man med en känsla av att ha sett en bra film som kunde blivit enormt mycket bättre. Men någonstans har man fegat ur. Det kompakta mörker som är den stora attraktionskraften i [I]Gothikas[/I] första halva bryts upp långt innan filmen har nått sitt klimax, och de övertydliga förklarande ledtrådarna gör att man hela tiden ligger steget före det som utspelar sig på duken. Trots detta gillar jag som sagt ambitionen i den här filmen. Även om [I]Gothika[/I] inte är allt det den vill vara så är det spänning en bit över genomsnittet.