Jag stod i valet och kvalet om jag skulle recensera Going the Distance som barnvagnsbio (dämpat ljud) eller som reguljär biovisning. Jag kom fram till att det inte spelar någon roll, det är en i alla avseenden förfärlig film.
Frågan är om inte några riktigt högoktaviga kolikskrik hade dämpat något av känslan av att ha suttit igenom en av de mest meningslösa Judd Apatow/How I Met Your Mother-efterapningarna sedan dessa blev industristandard. Going the Distance har allt som gör en romantisk komedi riktigt beige och könlös. Tokroligt presentförpackade sidekicks med precis en egenskap var. Två leads, Drew Barrymore och Justin Long, som ser ut att ha ungefär lika mycket äktenskapstycke som Tomas Östros och Marie Abrahamsson. Och så ett styvmoderligt korrekturläst manus som mynnar ut i mindre av en faktisk kärlekshistoria och mer av reklamkanal för det träliga indierockbandet The Boxer Rebellion.
Ja just det, hon bor i San Francisco, han i New York, det är kruxet. Hela problematiken med ”långdistansförhållande” kan utan vidare överföras till relationen mellan verk och publik – det finns absolut noll kontakt. Som hantverk är det dock inget fel på Going the Distance. Däremot blir den ett perfekt bevisföremål att hala upp när någon påstår att det är enkelt att göra skruvade relationskomedier där ingen vuxit upp och ingen har något livsmål. Det är det sannerligen inte.
