Marknadsföringskampanjen som föregått Godzilla årgång 2014 har pumpat ut blytunga och suggestiva bilder av fallskärmssoldater som ljudlöst faller genom atmosfären mot en blodröd himmel, till ljudet av dramatiska jättekörer, japanska trumslagare och en Ken Watanabe som med darrande röst siar om ett annalkande mörker. En angreppsvinkel som också kändes helt naturlig i ett 2000-tal där actionfilmen framförallt ska vara mörk. Av den anledningen blir det rätt märkligt när Godzilla just bara känns som en halvskön Roland Emmerich-rulle, nästan sentimental i sin kärlek till det mer eller mindre lättsamma äventyret där kärnfamiljer i sönderfall trängs med naiva forskare och helyllemän.
En del inslag framstår som fullständigt onödiga, och den ofrivilliga röda tråden verkar vara att filmens bibliotek av karaktärer egentligen inte har något alls att sätta emot när jorden annekteras av urantörstande jättemonster. Godzilla däremot har full kontroll, även när det gäller att låta bli att trampa på minsta fotgängare. När det gäller Bryan Cranstone och Aaron Taylor-Johnson kan de bara oroligt flänga runt mellan Asien och Amerika, låta ödesmättade och spela över. Om det funnits en uppenbar poäng med att utmåla människan som fullständigt försvarslös när de riktigt stora krafterna drabbar oss hade tematiken möjligen fungerat, nu känns det mest utdraget och meningslöst.
Är du besviken? Hade du hoppats på mer? Tur då att Guillermo Del Toro slängde ihop Pacific Rim så sent som förra sommaren, en monsterrulle som har allt Godzilla har – fast mycket bättre och mycket mer.
