Gloria Bell

Kasia Syty 11:00 7 Mar 2019

Att kalla filmen Gloria Bell årets ”feel good-hit” i genren romantisk komedi är ungefär lika logiskt som Stockholms snöröjnings- och bostadspolitik. Utöver identitetsförvirringen som uppstår (när publiken frågar sig om de hela sitt liv missförstått vad måbra innebär), kommer dessutom väldigt många drabbas av en bisarr déjà-vu eftersom Sebastián Lelios nya film egentligen är sex år gammal. När den först skapades var den chilensk, med Paulina García som Gloria och när den nu återföds (VARFÖR?) har rollbesättningen amerikaniserats och huvudpersonen fått ett efternamn inspirerat av Gloria Gaydons discodänga Ring my Bell.

I den sprillans nya versionen spelar Julianne Moore (varken bu eller bä) den skilda glasögonormen som för det mesta sitter i ett kontorslandskap och törstar efter kärlek. Sympatisk, lite klumpig, aldrig bitter –  hon accepterar sin meningslösa lott och kämpar på, trots att dagarna är sig fasligt lika, eventuella vänner är upptagna med sitt och de utflugna barnen visar blott ett svalt intresse för att umgås. Redan i början av filmen uppstår alltså en slags friktion mellan dess falska marknadsföring och själva innehållet, som bara är ledsamt.

Vari består hemligheten, att Gloria Bell skulle få publiken att må bra? Ska folk känna igen sig i den långsamma och manusfattiga skildringen av ett anonymt västerländskt storstadsliv där total brist på värme och mänsklig kontakt råder? Tyvärr blir det inte bättre och det närmar sig varken romantik eller komik när Gloria träffar den nyskilde Arnold, spelad av John Turturro. Visst gör deras förhållande livet lite mindre ensamt och lite mer passionerat till en början men sen, som väntat, kommer gammal skit emellan och avslöjar en ömsesidig oförmåga att kommunicera.

Sebastián Lelio charmar under några korta stunder när Gloria Bell tappar bort sig själv i dansen eller karusellfärden på fyllan. Men det får man snarare tacka discon för.

 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner