Gladiator

Det ryktas om 28 000 statister, gigantiska scenografiska byggen, datorkraft av Nasa-standard och en skövlad engelsk skog. En mastodontfilm helt enkelt, av gammalt Hollywood-snitt - alla pengarna finns på duken, som det brukar heta. Hur Ridley Scott efter de senare årens kvalitetsmässiga och finansiella floppar som G.I. Jane och [I]Den vita stormen[/I] lyckats få ett sådant ekonomiskt förtroende är något av en gåta, men undertecknad, som är svag för såväl Scotts sinne för bildberättande som filmer med sin bas i det mytomspunna romarriket, tackar och tar emot. Barndomshjältar som [I]Asterix och Ben Hur[/I] står i nostalgisk givakt och där bredvid nickar gillande Derek Jacobi och John Hurt från TV-serien [I]Jag, Claudius[/I] (för er som inte kommer ihåg den: en orgie i incest, intriger och... orgier). Den inledande bataljen mellan huvudpersonen general Maximus (Russell Crowe) kohorter och de djuriska germanerna är mastodontfilm med maximal muskelkraft. Dessutom en sådan laddad med lite suggestiv skyttegravsrealism, vilket knappast tidigare och välkammade historiebeskrivningar som [I]Ben Hur[/I] eller [I]Kubricks Spartacus[/I] kan stoltsera med. Med ömsom närgången, ömsom etablerande kamera, med disruptiva klipp, attackerande ljudband och till synes tusentals ångestsvettande krigare, är denna apokalyptiska sammandrabbning något av det mest suggestiva jag har sett i genren. Till och med hårdrockaren [I]Braveheart[/I] står sig slätt i jämförelse. Detaljrikedomen är genomgående imponerande, så även bildkompositionen (även om vissa av datoranimationerna lämnar en del att önska) men precis som ovan nämnda kiltaction lider denna brutala matiné av en överdos manlig sentimentalitet, en grov övertydlighet och en vurm för slagord som annars nu för tiden mest brukar höras på fotbollsläktare. Och visst ska en matinéhjälte vara nästan omnipotent men nyckeln ligger i ordet "nästan". Den gode Maximus - som alltså får foten av den nye kejsaren och tvingas bli gladiator - förvägras konsekvent den ena dåliga egenskapen efter den andra tills dess att han slår Gud fader själv i grenarna Ädelmodighet, Ödmjukhet och Slagstyrka. Det förtar så att säga en del av spänningen när man vet att det för Maximus innebär ungefär samma ansträngning att klubba ner en nitklädd hulk som att snyta sig. Därtill är slutscenerna moralpretentiösa som en rättegångsfilm. Men okej, jag erkänner, jag har en akilleshäl. Och på den står det tatuerat: Veni Vidi Vici.