Georgia

Den som tidigare tvivlat på Jennifer Jason Leigh's talanger som skådespelerska bör definitivt ta sig en titt på henne som den depraverade, gravt alkoholiserade rocksångerskan Sadie, i Uli Grosbards enkla men intensiva film Georgia. Sadie är den begåvade countrysjungande systern Georgia's motsats i absolut allt. Georgia har fått talangen, rösten, mannen, barnen, familjen, huset, framgångarna och pengarna.Sadie var flickan som gud glömde.Kring dessa båda systrars stillsamt vardagsdramatiska öden har manusförfattarinnan Barbara Turner (Jennifers mamma, faktiskt) vävt en mycket mångbottnad berättelse, fylld av sorger, svartsjuka och syskonkärlek (även Robert Altman har haft ett finger med i manusarbetet). Det är en extremt välspelad film där man vågat vänta på de rätta ögonblicken, tagit tystnaden på allvar och hela tiden frågat sig i vilken riktning man skall bege sig.Sadie's missbruk blir allt grövre och allvarligare; Grosbard värjer inte för en närmast frånstötande realism. Sadie är skitig, hennes kropp är mager, sargad, hon är en blåfrusen flicka i trasig kofta, mol allena i sitt helvete - men aldrig tycks hon ge sig. Vi som tittar, syster Georgia, publiken, Sadies medmusikanter; ser alla vad som egentligen fattas: självinsikt om det egna tillkortakommandet. Sadie kan aldrig bli som sin syster, hennes talang räcker helt enkelt inte till. Sadie, fylld av förakt, vill ha allt det hon aldrig kan få. Sad, sad Sadie. Ulu Grosbard, med bara en handfull filmer bakom sig, trots att han uppnått de 67 (hans senaste var Falling in love från 1984) har lyckats väl i den svåra avvägningen mellan undergång och överlevnad, hat och kärlek, liv och död. Mycket sevärd!