Generalen

För att undvika alla missförstånd - det här har ingenting med krig eller befäl att göra. Irländaren John Boormans återkomst till duken, och framför allt till sin hemstad Dublin, är ett porträtt över en samtida legend - tjuven och bedragaren Martin Cahill. En man som lyckades gäcka den irländska polisen i runt 20 år, men som till slut föll offer för en kula från IRA den 18 augusti 1994. Den irländska republikanska armén fruktade nämligen Generalen (han kallades så för sin strategiska begåvning) som de ansåg hade lite för stort inflytande i den undre världen. Generalen är en ovanlig film. Mestadels berättad som en gammaldags TV-deckare - möjligen bidrar det (utmärkta) svartvita fotot till denna uppfattning. Men filmen är frapperande enkel i sin berättarstruktur. Så enkel att den brister i psykologisk fördjupning. Inte minst finns det utrymme i relationen mellan Gleesons Cahill och Voights polis Ned Kennedy, en man som vigde sitt liv åt att försöka fånga denne Irlands egen Al Capone. Så betraktades han nämligen av en del ögon under sin livstid, bland andra av journalisten Paul Williams, vars biografi ligger till grund för Boormans film. Cahill växte upp i fattiga förorten Holyfield, han avskydde alla auktoriteter, förutom polisen och IRA även kyrkan. Inledningsvis skildrar John Boorman Cahill som något av en gentlemannatjuv, men efter hand får vi i enstaka scener se hans brutala sida, hur han inte skydde några medel för att straffa den som försökt lura honom. Boorman har fått viss kritik för att ha gjort ett för heroiskt porträtt av Martin Cahill, och dessa invändningar är sannolikt inte ogrundade. Men jag förstår att Boorman velat göra film om Cahill, som var minst lika omskriven i Irland som Clark Olofsson var här. Och tar man sig an ett porträtt är det rimligen lättare att lyfta fram de ljusa sidorna. Ja, bara att välja att göra film om någon är ju en sorts hyllning. John Boorman har också valt att inte moralisera över Cahill, inte över hans brottsbana, inte över att han levde i ett bisarrt förhållande med både sin fru och hennes syster. Båda kvinnorna födde hans barn. Dessa systrar spelas för övrigt av Maria Doyle Kennedy och Angeline Ball, alltså två tredjedelar av körtrion i The Committments. John Boorman går i land med sin uppgift just tack vare denna brist på moraliserande och sentimentalitet. Det blir människa av Martin Cahill och Brendan Gleeson skriver in sig bland de stora rolltolkarna. De brittiska och irländska skådespelarna upphör sannerligen aldrig att förvåna en.