Gattaca

I frostigt suddiga och varmt isklara bilder faller bitar av naglar och hårstån i golvet med ett brak. Mjäll, hudbitar och saliv; allmänmänskligt skräp från en invalid som inte passar in i den kliniskt perfekta och sterila värld som utgörs av Gattaca. Är du av rätt gener är däremot din snorkråka guld värd. Varför skulle staten spendera hundratusentals kronor på att högutbilda en man eller kvinna om sannolikheten att denna skulle utveckla en hjärtsjukdom innan 30-års åldern, var vetenskapligt belagd ? Ett synnerligen intressant scenario, som i stället för att konstruera skjutgalna Starship Troopers och håriga jätteinsekter, knyter an till den ursprungliga och ofta filosofiska funderingen inom science-fiction-genrens tidiga dagar. Men Gattaca är banaliserande och sentimental. Huvudrollsinnehavarna Ethan Hawke och Uma Thurman är usla. Däremot gör den engelske skådespelaren Jude Law, som även är aktuell på repertoaren med två andra filmer: Midnatt i ondskans och godhetens trädgård och Wilde, en ypperlig och trovärdig gestaltning av en ung och förbittrad man; en före detta elitsimmare som inte har kunnat smälta att han aldrig kunde bli mer än näst bäst. Den rullstolsbundne, men fortfarande genetiskt perfekte mannen försörjer den obrukbare och icke-godkända Vincent med just mjäll, slem, urin och spyor, för att denne ska kunna ta sig förbi alla medicinska tester på det rymdforskningscentrer där han vill studera. Men, istället för att gå på djupet med filmens enda spännande karaktär, får vi uthärda en lam kärlekshistoria, en banal och alldeles för plötslig mordutredning och en ytlig och intetsägande syskonrelation. Man gör helt enkelt bäst i att betrakta Hawke och Thurman som utsökt kostymerad rekvisita av Colleen Atwood (som brukar arbeta med Tim Burton) där de ljudlöst sveper förbi i tidlös tidig 50-tals tappning till tonerna av Michael Nymans tassande och suggestiva musik. Man kan också beundra Krzysztof Kieslowskis berömde fotograf Slawomir Idziak som med milda rörelser har fångat miljöer för trötta ögon. Eller så håller man för öronen och sjunker ner i de funktionella och modernististiska byggnaderna som Peter Greenaways produktionsdesigner har trollat fram. Om man nu inte föredrar att droppa bion och istället lägga sina pengar på några kilon klonade tomater.