Han har något mellan tänderna, Kjell Bergqvist. Så fort han befinner sig i bild — oavsett det handlar om att förhöra en skurk, gå några steg i en korridor eller bevittna en begravning — gör han det. Låter tungan fara omkring där inne på jakt efter något. Det kan vara matrester. Det kan vara tics. Det kan vara method acting. Men förmodligen handlar det snarare om någon slags visuell utfyllnad att ersätta avsaknaden av vettiga repliker med.
Kjell är polis, Persbrandt bov, och i ett Heat-goes-byhåla-möte hamnar de vid ett tillfälle mittemot varandra. Om tanken är att få fram samma ”vi-är-i-grunden-av-samma-skrot-och-korn”-känsla som i förebilden så handlar det nog snarare om Kjell och Mikaels privata förhållningssätt till snabba cash.
Daniel Collert och hans Isis Cataegis Pictures har ännu en gång hostat fram slantarna och för regin och manuset står kollegan Steve Aalam. Men så värst mycket action är det egentligen inte frågan om. Gangster består mest av personer som står och ser ut genom fönster, smeker sina magar (ah, hon är på smällen!) alternativt pratar i telefon. Roligaste telefonen har Persbrandt; en sådan där antik rackare med separat hör- och pratdel.
Roligaste repliken är desto svårare att utse — konkurrensen är stenhård. På tredjeplats kommer ”Allt det här var ju mitt fel. Mea culpa”. Andraplatsen går till ”Och du — en annan sak: Bjud inte upp om du inte kan dansa”. Vinnaren är Persbrandts ”Jag knullar bara gangsterbrudar och horor numera. Vet du varför? Även jag är i behov av lite närhet”. Annat kul: Nacho Libre-musiken, att modellen/skådespelerskan Malou Hansson pratar precis som Magnus Uggla gjorde i G och att boven Antonio blir skjuten nere i Kungsträdgårdens t-bana för att vackla iväg och plötsligt befinna sig i sin trädgård långt ute på Djurgården. Och vad gäller bevekelsegrund har jag träffat daggmaskar med tydligare motiv för sitt handlande än de här vilsna gangstrarna.
