Han har något mellan tänderna, Kjell Bergqvist. Så fort han befinner sig i bild — oavsett det handlar om att förhöra en skurk, gå några steg i en korridor eller bevittna en begravning — gör han det. Låter tungan fara omkring där inne på jakt efter något. Det kan vara matrester. Det kan vara tics. Det kan vara method acting. Men förmodligen handlar det snarare om någon slags visuell utfyllnad att ersätta avsaknaden av vettiga repliker med.
