Galaxy Quest

[I]Galaxy Quest[/I] är en kultförklarad TV-serie i science fiction-genren. De fanatiska fansens samlas utklädda på konvent och seriens avdankade och misslyckade skådespelare försörjer sig genom att göra framträdande vid dessa konvent eller, när ekonomin är som mest pressad, vid invigningar av stormarknader. Här finns den modige och envise befälhavaren (Tim Allen), den sexiga bimbon (Sigourney Weaver) och den trista logiska rollfiguren som kommer från ett annat stjärnsystem (Alexander Dane). Det rör sig alltså om en godhjärtad drift med [I]Star Trek[/I] och Trekkies, fast här får vi för en gångs skulle se bakom kulissserna och motsättningarna inom gruppen. Inte överraskande kan skådespelaren som spelar befälhavaran lätt gå igång för ännu ett framträdande som den snygge och djärve hjälten, medan det förstås är lite svårare med motivationen för den som ska trä på sig ett plasthuvud och säga "by Grabthar´s hammer" för tusende gången. Vad de uttjänta b-skådisarna inte vet om är att deras kändisskap även är spritt till andra solsystem, och att Thermierna från Klatu Nebulan följt seras serier under förra år. Fast där tror man förstås att det är historiska dokument och inte syndikerade eftermiddagsrepriser. Så när deras ras hotas av utrotning av en fientlig folk så söker de upp [I]Galaxy Quest[/I]-ensemblen för att be om hjälp - en ensemble som förstår lite för sent att de beamats rakt in i blodigt allvar och inte bara till ytterligare ett freaktigt konvent. Följer gör ett en mängd förvecklingar där seriens fiktion, den interplanetära verkligheten och ensemblens konflikter krockar med varandra. Bäst är [I]Galaxy Quest[/I] när den, helt enligt det sena 90-talets ironiska skola, blir självrefererande och självironisk. Rymdskeppet de ska försöka rädda Thermierna med är till exempel uppbyggt exakt efter alla detaljer som någonsin funnits med i serien. Det betyder att en mängd onödiga hinder och maskiner också finns med, bara för att en manusförfattare en gång för länge sedan tyckte att det skulle vara snyggt med en scen där besättningsmedlemmarna är nära att krossas av gigantiska hydrauliskt drivna metallstycken som går upp och ner. Briljant är också Sam Rockwell som statisten som följer med av misstag. Han går genom filmen i nästan ständig ångest, eftersom han inser att han är den där killen som blir dödad i början av avsnittet för att man ska förstå att krisen är allvarlig. För riktiga Trekkers är det här antagligen hysteriskt roligt (för att inte tala om hur smickrande de tycker att det är att nästan bli tillägnad en riktig film) men även om jag känner mig hyfsat initierad i genren går jag ändå inte igång på [I]Galaxy Quest[/I]. Det beror till viss del på det saggiga tempot, men huvudskälen är dels att man slarvar bort förhållandet mellan de olika skådespelar-föredettingarna, dels att Tim Allen (bl a tv-serien Home Improvement) är en av de mest odrägligt självbelåtna skådespelare jag vet - ett faktum som inte hjälps upp av att han dessutom får göra en roll där han spelar en odrägligt självbelåten skådespelare.