Det smärtar mig att berätta att det här försöket att porträttera Sverige vid vägskälet till en ny tid inte är särskilt lyckat. Och det beror inte på något sätt på att den nya tiden inte skulle vara tillräckligt intressant, eller att millenniet skulle vara uttjatat. Nej, det handlar om misstaget att bunta ihop fyra filmare, fyra skilda temperament, och packa ihop deras självfallet väsensskilda resultat till en film. Det är alltså snarare idén, eller rättare idéns utfall, som det är fel på. Betyget ni ser högst upp är därför åt hela projektet, det är inget genomsnitt av betygen till var och en av de fyra halvtimmeslånga filmerna.
Det är synd om de olika filmerna - och filmarna. I varje fall de tre som följer efter Jan Troell. Hans film [I]92,8 MHz. drömmar i söder[/I] är en vemodig ballad om ensamma människor på Söderslätt i Skåne. Men tack vare närradiostationen SMF upplever de ändå en sorts närhet och gemensamhet över etervågorna. I mångas händer skulle detta kunna bli hur trivialt eller plågsamt som helst - vänta bara tills ni får höra musiken som stationen spelar! Men Jan Troell har ett varmt hjärta, vilket gör att han även får oss att känna med de här människorna. Och inte minst äger han en poetisk skärpa, som skådar det stora genom det lilla. Det är en djupt rörande liten film.
Så inte nog med att Troell anger takten och tonen i filmen, hans film står i en klass för sig och därför blir det mest uppförsbacke för de övriga tre, som var för sig gjort intressanta iakttagelser, men utan den komplexa skönheten hos Jan Troell.
Stefan Jarl följer några hemlösa i Stockholm, ett yngre par och en äldre man. Vi får se dem söka efter ett så anständigt liv som möjligt i den bitande februarikylan, men till skillnad från tidigare filmer av Jarl, så saknar [I]De hemlösa[/I] en tredje dimension. Det blir lite platt. Det känns lite som "en dag på jobbet" för Stefan Jarl, som något han gjort med vänster hand. Han kan mycket bättre än så här.
Då är Susanna Edwards speltokiga kvinnor i [I]Risk[/I] en mer mångsidig bekantskap. Den yppiga Maggie, som drömmer om en flott villa i skärgården, och den något trasigare Mia, som försöker få ihop det med att vara ful i mun på stå-upp-scenen. Mycket liv, kiv och rörelse på så kort tid.Mest förbryllad är jag över Nina Hedenius bidrag. Fotot och klippningen är briljant - men vad är det hon vill berätta? Porträttet av gitarristen och gymnasiekillen i Bergslagen är på tok för subtilt för att sätta några som helst spår. Visst finns det längtan i hans ögon, visst drömmer han om något, men vem gör inte det i den åldern? Vad gör just honom så speciell? [I]Christian - vårterminen 1999[/I] lämnar mest något snopet och förvånat efter sig, en känsla som givetvis smittar av sig på hela denna fyrling.
Regi:
