Ett färglöst sekulariserat ursprung som mitt är aldrig mer hopplöst än när filmer handlar om änglar och djävlar som vandrar omkring på jorden. Man saknar liksom den där rätta religiösa entusiasmen som behövs för att riktigt gå loss på idén. Att jag trots detta blev lite fängslad av [I]Från himlen intet nytt[/I] handlar tyvärr inte om plötslig frälsning, utan snarare om att det känns lite ovant med en fyrspråkig sakral eurofars om kampen mellan himmel och helvete.
Här skildras nämligen Himlen som ett folktomt och sobert Paris, filmat helt i svartvitt och med elegant scenunderhållning på en exklusiv nattklubb. Helvetet, däremot, är en engelskspråkig, svettig, överbefolkad byråkrati med taskiga arbetsvillkor och stiffa brittiska tjänstemän som funktionärer. På jorden talas det spanska och då och då bryter dessutom huvudpersonerna ut i latin.
En ordentlig ranson svart humor och skådisar som Fanny Ardant ([I]8 kvinnor[/I]) och Gael Garcia Bernal ([I]Din morsa också![/I]) ser till att filmen hamnar utanför kalkonfilmfestivalernas program, liksom det faktum att det är Victoria Abril och Penélope Cruz som spelar ängeln och djävulen som skickas till jorden för att slåss om döende boxares själ.
Regissören Augustín Díaz Yanes, som också skrivit filmens manus, är definitivt ingen oäven auteur. Men någonstans i sin tokstolliga mix av religion, komedi och spansk hysteri tappar han bort sig. Eller kanske snarare överdoserar sin anrättning. Sångnummer, korrupta poliser, obetalda lån, intriger bland personalen på ett snabbköp, lesbiska vibbar mellan ängeln och djävulen, maktkamp i helvetet och en frånvarande Gud. Det är mycket som ska hinnas med i en allt mer invecklad intrig och Yanes verkar lite för förtjust i sina ideer - varenda en - och tappar bort berättelsens kärna i alla bihandlingar och utvikningar.
I längden blir det för mycket farsvibbar och självgod smartness för att hålla intresset vid liv. Åtminstone för en andligt avtrubbad protestant som jag.
Skådespelare:
Regi:
