I den omåttligt (och ofattbart) populära tevesuccén Ally McBeal spelade Calista Flockhart stammande, plutande och gränslöst irriterande barnkvinna som gick på lokal för att lyssna på Vonda Shepard när hon inte ätstörningsflamsade omkring på advokatfirman Cage & Fish. Sedan serien lades ner har Flockhart inte direkt dominerat tevetablåer och bioprogram. Det medför att man, när hon nu dyker upp som nattsköterskan Amy i Jaume Balaguerós försök till skräckis, bara ser Ally. Och faktum är att en dansande bebis förmodligen skulle skrämt skiten ur mig betydligt mer än vad man här försöker chocka med. Amy tar jobb som nattsköterska på barnsjukhuset Mercy Falls på stämningsmättade Isle of Wight. Sjukhuset ska läggas ner men ett tiotal barn bor kvar under flytten, på grund av en tågkrasch finns inte tillräckligt med sängplatser på det nya sjukhuset och man måste vänta på att detta ska ordnas fram. Den förra nattsköterskan slutade hipp som happ när hon tyckte det blev för jobbigt att flera barn drabbades av spontana, oförklarliga benbrott. Amy får bra kontakt med lilla cystisk fibros-Maggie som pratar om en Charlotte eller ”den mekaniska flickan” som bor på den avstängda våningen, den som inte ens har någon knapp i hissen. Amy får se Charlotte när hon tar sig upp till den där övergivna våningen, naturligtvis överröst med plåtleksaker som börjar låta och porslinsdockor utan ögon (glömde jag nämna bokstavsklossarna som bildar ord av sig själva?). Det visar sig att bara de som snart ska till att dö kan se Charlotte. Inte bra. Charlotte ser ut som en dragqueen efter ett inte särskilt välgörande vaxbad och med en blick som om hon inte bytt endagslinser sedan kalla kriget. Inget man greppar efter nallen för, med andra ord. Vad som däremot är förbannat obehagligt är närbilderna på barnben som bryts. Överjävligt äckligt faktiskt. I princip det enda som motiverar att kalla Fragile för skräckfilm, även om bedriften att lyckas kombinera förutsägbarhet, uselt manus och illa agerande är en liten chock i sig.Skådespelare:
Regi:
