För fyra år sedan, när min dåvarande pojkväns mamma diagnosticerades med en obotlig dödlig sjukdom, gick jag hem och googlade hennes sjukdom plus ordet ”mirakel”. Tron på sådana har inpräntats i mig genom solskenshistorier från söndagsbilagor och forumtrådar på internet och det är fortfarande det enda jag har att greppa efter som tröst när jag tänker tanken att jag eller någon jag känner skulle bli allvarligt sjuk.
Man kan bli frisk även om det ser risigt ut. Men hon blev inte det. Väldigt många blir inte det. Jag tror att det är därför Kristian Gidlunds öde gjorde ett så starkt intryck när det kom till ytan förra året: en historia som var bottenlöst tragisk och befriad från tröst, som nådde kärnan av vad det verkligen innebär att se sitt öde i vitögat: där finns bara slutet, ingenting.
Jag tror att det också är förklaringen till att Förr eller senare exploderar jag, filmatiseringen av John Greens ungdomsbok med samma namn, har blivit så framgångsrik. Huvudpersonerna Hazel och Gus har båda sina mirakel bakom sig. Hazel dog inte av sin lungcancer när hon var tretton men vid sjutton års ålder kan hon inte överleva utan sin syrgastub och vet lika lite som läkarna om det är sjukdomen eller medicinerna som kommer att ta kål på henne först. Gus förlorade ett ben till skelettcancer men har en positiv syn på tillvaron. Kanske har till och med cancern styrt hans livssyn: han är besatt av att bli ihågkommen medan Hazel är resignerad inför sjukdomen.
”Man kan berätta en sorglig historia på två sätt”, säger Hazel i början av filmen, antingen linda in det och lägga på en Peter Gabriel-sång, eller så gör man det sanningsenligt. Vilket är vad den här filmen föresätter sig att göra men inte helt lyckas med. I en scen har Hazel på sig en t-shirt med Magritte-trycket ”Ceci n’est pas une pipe” och en bild på en pipa: det här är inte en pipa, det är en avbildning av en pipa. På samma sätt är Förr eller senare exploderar jag en avbildning, fiktion som tvunget underkastar sig vissa regler. Och då menar jag inte att det är en nackdel att det här inte är based on a true story (thank god), bara att ungdomsfilmsklyschorna tar udden av allvaret ibland. Men feelgoodinslagen kan ändå inte dölja att det här är en film om hur omöjligt det kan vara att acceptera sin eller sin älskades död på ett tillfredställande sätt. Att en kärlekshistoria mellan tonåringar har det budskapet känns modigt.
