Flammande byar

På engelska heter den här filmen, som vann pris för bästa film vid Stockholm Filmfestival 1996, Pretty Village, Pretty Flame. Men det är, som ni förstår, en ironisk titel. Uttalad av en serbisk sodat när de uttråkat betraktar ännu en by som de ödelagt och satt eld på. Vackra byar är vackra även när de brinner. Ungefär. Men det här är en allt annat än vacker film. Det är tvärtom en rätt magstark och förfärlig film. Osminkad är bara förnamnet. Det är en krigsfilm som på ett obarmhärtigt sätt blottlägger det desperata, det onödiga, det vansinniga och det djupt tragiska med krig. Ett krig där gamla barndomsvänner plötsligt står och riktar vapen mot varandras tinningar. Där vänskap bytts ut mot ideologiska och religiösa stridsrop. Språket är vulgärt, jargongen brutal, flera soldater nerdrogade. Bilden av den serbiska truppen är ett antal vettskrämda dårar och självmordspiloter. Inte med bästa lupp syns något hollywoodfilter över Flammande byar. Filmen utspelas i fyra olika tidsskeden. 1980 i Bosnien, när de oskiljaktiga tonårskamraterna Milan och Halil upptäcker världen. 1992 i Bosnien, när samma lekkamrater, nu vuxna, sitter och super och undrar över om det verkligen ska bli ett krig. Själva kriget, som här huvudsakligen utspelas i "fredens tunnel", dit en liten serbisk trupp blivit inlurad av en muslimsk styrka. Och slutligen på ett mardrömslikt militärsjukhus i Belgrad 1994. Då och då gör regissören Srdjan Dragojevic tillbakablickar på olika soldaters uppväxt, på deras avsked innan de, inte ont anande, gick med i armén. Men det blir aldrig sentimentalt, bara smärtsamt, bara tragiskt. Kort sagt är det ingen munter historia, det här. Utom möjligen filmens öppning och final, som skildrar två olika invigningar av fredens tunnel. Här är ironin skoningslös och träffsäker. Man ler, men leendet slocknar snart. Och resten är kompakt mörker. Det här är en av de svartaste filmer jag sett.