Det är den högljudda femtonåriga debutanten Katie Jarvis, ”upptäckt” när hon stod och svor på en tågperrong, som bär Fish Tank från första till sista scen.
Utan henne är filmen ett standardvykort från brittiska projects-områden (i det här fallet Essex). Epitet som ”sydöstra Englands Lynne Ramsay” är därför kanske att ta i, men Andrea Arnolds andra film, efter hyllade Red Road, illustrerar tydligt vart den nya brittiska kitchen sink-vågen är på väg. Bort från Ken Loachs träliga talarstolsretorik. Mot något nyare, kåtare, mer poetiskt. Andrea Arnold delar just Lynne Ramsays förkärlek för, vad ska vi säga, urban förruttnelse som skönhetsupplevelse. Visuellt är hon en jättebegåvning om man kan säga så om någon som under sin korta karriär redan har hunnit samla på sig BAFTA-, Oscar-, och Cannes-pokaler. Vissa scener kan kännas något sökta i sin voyeurism, och Fish Tank lider lite av att folksjukdomen att fläska på med all upptänklig misär bara för att hoppet om en väg ut ska bli tydligt. Det kan göras snyggare. På det hela taget är det här dock en liten pärla i Alan Clarke-land.
