MTV började inte visa svart musik på kanalen förrän Michael Jacksons [I]Thriller[/I] blev omöjlig att ignorera. Det är visserligen mer än tjugo år sedan och idag är kommersiell hiphop och r'n'b norm på MTV precis som på hitlistorna. Men även om Snoop har ett eget program där han får säga Shizzle och Nizzle hur mycket han vill är det fortfarande tydligt att det är vita förortskids kanalen riktar sig mot.
Vilket för oss till svårigheterna med den här filmen.
[I]The Fighting Temptations[/I] är nämligen en svart film för en vit publik där alla talar barntillåtna ebonics som alla kan förstå. Alltihop förpackat och producerat av MTV.
Handlingen är familjekomedikliché nummer 1. Yuppien Cuba Gooding Jr ärver en massa stålar av en moster, men för att få ut pengarna måste han flytta hem till sin gamla hembygd och coacha mosterns gamla kör till seger i en gospeltävling. Resultatet är ett hopkok av filmer som [I]Brewsters miljoner[/I] och [I]En värsting till syster[/I] fast om möjligt ännu mer själlöst och oengerande.
Skämten liksom svävar förbi helt obemärkta och är konsekvent av typen, "Nej, men så oväntat!". Kunde den lilla tanten waila loss så där grymt? Kunde den skäggiga vitingen spela wicked orgel? Hade den stora svarta gangstern värsta falsettrösten? Det blir liksom aldrig roligt överhuvudtaget.
Och när den dåliga flickan, spelad av Beyoncé, kommer in i handlingen sitter min hjärna redan på Blondie Burger och äter pommes frites.
Men så kommer det något lagom upphetsande sångnummer som gör att man klarar av att hålla ut några minuter till.
Och det är just musiken, den sköna gospelsoulen, som räddar den här filmen från dödskallen. Men inte ens O'Jays eller Blind Boys of Alabama kan förändra faktumet att det här är en riktigt sugig film skapad utan någon som helst känsla.
The Fighting Temptations
Skådespelare:
Regi:
