12-åriga Hellas pappa har mördat en man. Nu är de på flykt undan de sociala myndigheterna och polisen. Långt in i skogen slår de läger. Och väntar. Skaparna bakom Flickan (2009), Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius, är tillbaka med ytterligare en berättelse om vuxenvärldens obegripligheter och barns utsatthet. Men nu med naturen som symboltyngd fond.
Ramberättelsen är tämligen enkel. Men Faro är framförallt ett slags filmisk mindfulness. En plats där ingen fyller tystnaden med en massa onödigt prat, vilket i sin tur gör att vi blir uppmärksamma på detaljerna. Som om vi placerats i en glaskupa där allt är lite, lite skarpare. Ljus, ljud, blickar och andetag. Omständigheterna åsidosatta, ett slags Eden för varje svältfödd föräldrar- barnrelation. Själva dynamiken ligger dock i den mörka ton som löper under allt i form av en pågående polisjakt. En ton som förebådar den stundande katastrofen.
Tveklöst vackert. Jag undrar bara hur många av oss som finner den ro som krävs för att befinna sig på en plats, djupt in i skogen, där tiden tycks stå still.
