År 1954 i ett blåsigt och kallt Algeriet. I en liten skola mitt i ingenstans jobbar Daru (Viggo Mortensen) som fransklärare. Han tvingas lämna sina elever när han blir ombedd att eskortera Mohamed (Reda Kateb), en man som mördat sin kusin, till en annan stad. Daru är tystlåten och envis, men mjukas sakta upp under den riskfyllda resan, under vilken de stöter på både rebeller och franska styrkor. De två männen utvecklar ett samförstånd, en gemensam respekt för varandra som leder resan mot nya mål.
Far from Men, baserad på en novell av Albert Camus, präglas av otroliga bilder över det karga landskapet. Omgivningarna är märkligt tidlösa. Hade det inte varit specificerat att det utspelar sig i krigets Algeriet hade det lika gärna kunnat vara en dyster framtidsvision. Det gäller även handlingen som rör upp frågor om tillhörighet. ”Mina föräldrar var spanjorer. För fransmännen var vi araber. Och nu är vi fransmän för araberna”, säger Daru och sammanfattar mycket av filmens tema.
Det är en mycket vacker film, där både Mortensen och Kateb är trovärdiga i sina roller. Men filmen är svårtillgänglig på ett sätt som ibland känns onödigt. Det är först 50 minuter in i filmen som Daru och Mohamed börjar prata med varandra, innan dess vet vi knappt vilka de är. De långa tysta promenaderna fyller en funktion, men det blir väldigt segt. Stillsamhet i all ära, men i filmens början känns det lite som att den vill verka svårare än den behövt vara. De sista 50 minuterna är lysande, men det finns en risk att tittaren tappat intresset innan dess. Det drar tyvärr ned helhetsintrycket för denna i övrigt gripande film.
