Sjukskötaren med det olyckliga namnet Gaylord Focker (Ben Stiller) är fortfarande kär i sin fina fästmö Pam Byrnes. Dessutom är han ju, trots de inledande katastroferna i Släkten är värst, numera på insidan av sin kommande svärfar Jacks "circle of trust". Som ni minns är Jack en nyligen pensionerad CIA-agent och lite överspänd angående sin dotters säkerhet. Just det tycker jag fungerade bra med den första filmen. En lögndetektor och ett förnedringsmedley är en schyst metaforisk uppskruvning av en psykologiskt plågsam situation.
När bröllopet stundar är det hög tid för föräldrarna Byrnes att träffa föräldrarna Focker. Redan när De Niro kör fram sin jättelika kevlarhusvagn inser man att den här filmens komiska fokus ligger på hans generation. Det blir ännu tydligare när vi får möta velourpappan Bernie Focker: en stel Dustin Hoffman gör ett slags gravallvarlig och genomsvettig hippiekungfu i trädgården. "Capoeira," förklarar han. "Jag har sysslat med det i flera veckor". Kontrasten mellan den svala mamma Byrnes (Blythe "Gwyneths morsa" Danner) och sexterapeuten mamma Focker (Barbra Streisand i kulturtantstrikåer) är förstås också stor, men de finner naturligtvis varann snabbare än de griniga gubbarna.
Jag skrattar högt massor med gånger, dock till exempel inte när Stiller limmar fast en bebis i en spritflaska, eller när katten spolar ner hunden i toaletten. Ju mindre som händer, desto bättre blir filmen. Naturligtvis utmynnar sedan allt i onödig agentskit och ett fånigt kramkalas, men den har sina stunder.
De Niros stela och hämmade Byrnes är ett fantastiskt bollplank för Hoffmans subtila komedi. Kolla på hans min när han drar ett reflexmässigt skämt om CIA under middagen. Den lilla blinkningen, "vi-är-ju-alla-gamla-radikaler-här", är fantastisk. Kolla sedan på De Niros kvästa vrede. Guld. Ben Stiller kan blänga hur neurotiskt han vill, men bland sådana här skådisar har han inget att komma med.
Skådespelare:
Regi:
