När den konservativa och homofoba lantbrukaren Willis (Lance Henriksen) försvinner in i demens, försöker hans son John (Viggo Mortensen), en homosexuell demokrat, hjälplöst stötta honom i minnesdimman. Genom att låta fadern flytta in hos John och hans man, kan kanske den dysfunktionella relationen mellan far och son få en annan utgång. Utifrån denna premiss har den dansk-amerikanska skådespelaren Viggo Mortensen förlagt sin regidebut.
Sällan har det väl varit så inne att både skriva manus, regissera och spela huvudrollen i sitt eget verk som det är just nu och denna gång har den Mortensen antagit det riskfyllda uppdraget. Falling är delvis baserad på Mortensens upplevelser och ett försök till att fånga den känslomässiga resan av en förrädisk sjukdom.
Resultatet är långt ifrån imponerande. Det flacka berättandet rör sig hjälplöst mellan dåtid och nutid. Nostalgiska och sentimentala minnesbilder blandas med en sliskig romantisering av den amerikanska södern där en flanellklädd Sverrir Gudnason går på sparlåga i sin gestaltning av den yngre och osympatiske Willies. Gudnason hittar aldrig riktigt rätt i den påtvingade mansgrisigheten och det kan väl bara förklaras med bristande regi.
Istället blir berättelsen om den spända familjerelationen med en despotisk far mer ansträngd än dynamisk och spänningsmässigt står det nästan helt still i detta banala drama. Viggo Mortensens mjuka och konflikträdda gestalt bleknar mot den aggressivt upprepande Willis vars främsta bedrift tycks vara att i samma djupa stämma lyckas upprepa orden ”kuksugare” och ”horor” (några andra repliker har han knappt). Lance Henriksen hade kanske varit trovärdig i sin roll som den motbjudande patriarken om det hade funnits något mer än klichéer att greppa efter. Men en mer intetsägande historia får man faktiskt leta efter.
