Enys Men

Calle Wahlström 22:34 18 May 2023

2012 skrev regissören Mark Jenkin det 13 punkter långa manifestet “Silent landscape dancing grain”, som bland annat stipulerar användandet av svartvit 16mm-film och förbjuder användandet av synkroniserat ljud. I 2019 års Bait resulterade det i saltstänkt bildlyrk om en fiskare som tampas med sommarturister i en fiskeby längs med Cornwalls kust. Resultatet är ett utmärkt stycke diskbänksrealism, lika ilsken som nostalgisk, och effektivt förhöjd genom sovjetisk montageteknik och klonkig post-synkroniserad ljudläggning.

Flera av ingredienserna känns igen i Jenkins nya film, Enys Men, i vilken Cornishsonen följer sitt manifest lika dogmatiskt. Filmen utspelar sig på en ö utanför Cornwalls kust, som med undantag för en namnlös kvinna (spelad av Jenkins partner Mary Woodvine) är obebodd. Hennes tillvaro går ut på att observera den vindpinade floran. En rutin som inledningsvis antar Chantal Ackermanska mått, och vars främsta studieobjekt är ett knippe blommor. Varje dag mäter hon marktemperaturen och antecknar eventuella förändringar. Några sådana sker dock först några dagar in i berättelsen, när blommorna utvecklat en mystisk lav. Små röda spröt, som tillsammans med kvinnans röda regnjacka och andra inslag av gult och blått utgör primärfärger som poppar i en färgskala som i övrigt domineras av det karga landskapet, väder och vind.

Jenkin uppdaterar alltså det monokroma bildspråket från Bait och trotsar därmed sitt eget manifest, vilket också råkar vara dess sista punkt: en av reglerna måste brytas. Här resulterar regelbrottet i en palett som påminner om Éric Rohmers 1970-tal, Ingmar Bergmans En Passion och Ken Loachs Kes - Falken. Men kanske allra mest Nicolas Roegs Rösten från andra sidan. Precis som Roegs film är även Enys Men dessutom ett slags spökhistoria, om än långt suddigare i konturerna. I takt med att den mystiska laven sprider sig till kvinnans kropp grumlar Jenkin också gränserna mellan verklighet och dröm liksom då och nu. Inte minst i förebådande insticksbilder på offer för en gruvolycka, en manlig besökare och en ung kvinna.

Handlingen och symboliken blir aldrig lika tydlig som i Bait. Jenkin, som inte bara skriver och regisserar sina filmer, utan även klipper, filmar och tonsätter dem, använder istället sin nästan cirkulära montageteknik till att forma en suggestiv bild av ett skört sinnestillstånd. Det är kusligt och sällsamt, men aldrig särskilt läskigt även om somliga envisats med att beskriva Enys Men som skräck. Men så dikterar Jenkins manifest att genrekonventioner ska omkullkastas eller ignoreras. Fullt så radikalt är knappast genomförandet, men däremot obeskrivligt vackert. 

 
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Hypnosen

"Ernst De Geer har liknande problem som Ruben Östlund - satiren eller våra tillkortakommanden blir aldrig speciellt tydliga eller särskilt jobbiga att se."