Enough Said kommer alltid bli ihågkommen för James Gandolfini. Inte för att han är storslaget bra men för att filmen är en av de sista Sopranoslegendaren hann slutföra innan han kastade in handuken förra året. Filmen handlar om att vara medelålders medelklass och riktar sig framförallt mot en medelålders medelklasspublik.
Julia Louise-Dreyfus spelar Eva, en frånskild massör som är precis så lagom misslyckad, apart och charmig att publiken kan känna igen sig utan att bli deprimerad. Livet har stagnerat och åren har bara gått och dottern blivit stor och ska flytta ut och och vad ska hända med tillvaron nu? Som tur är träffar hon Gandolfinis lika lagom aparta och charmiga arkivarie på en fest (som hon besöker med sina lite mer lyckade vänner, de är fortfarande gifta och uttrycker sin ångest genom att ständigt möblera om och klaga på städerskan) och de börjar dejta. Som om det inte vore nog springer hon även in i en spännande lagom excentrisk författare på samma fest. Författaren behöver masseras och varje gång Eva besöker henne berättar hon om sin äckliga aparta exman och de har roligt ihop och skrattar åt honom och snart är de vänner. Kan ni gissa vad som händer sen?
Oändligt mycket har sagts om att vara medelålders och ha det hyfsat bra och Enough Said tillför knappast något nytt. Samma konstanta självförakt-light, samma ångest över att andra människor är jobbiga och har pretentioner och lyckas lite bättre, samma det-är-tydligen-så-ungdomarna-gör-nuförtiden-kommentarer. samma tjat om att det är okej att vara lite ful och gammal och ohygieniskt. Varken Louise-Dreyfus eller Gandolfini misslyckas med sina prestationer, men filmen är obotligt trött. Trött trött.
