Den 35-åriga Amaia (Laia Costa) har just blivit mamma. Hennes pojkvän arbetar på annan ort och hon blir ensam med deras nyfödda bebis. En uppgift hon inte är redo för än så hon flyttar in hos sina föräldrar någonstans i Baskien. Återföreningen kommer dock att väcka gamla minnen till liv som skakar om hela familjen från grunden.
Frågan är vad En sång för min dotter vill berätta. Filmen fokuserar på de olika relationerna mellan familjemedlemmar men fungerar bäst när det handlar om mor- och dotterrelationen. Amaias pojkvän känns malplacerad som självupptagen och valpig ung pappa. Hennes relation till sin pappa blir mer som en passage mellan tema mor och dotter. Deras historia hade behövt utvecklas och fördjupats för att förstå varför saker och ting blivit som de blivit. Det hade kunnat berättas i en egen film. Eller behövts berättas i en egen film. Just dessa olika stickspår gör att filmen tappar fart och tar fokus från just relationen mor och dotter. Det stör.
Susi Sanchez gör mamma Begoña som en kvinna med krut i. Jag skrattar till åt hennes bitska kommentarer som skjuter åt alla håll. Ett starkt porträtt av en äldre kvinna som bär med sig så mycket erfarenhet, ilska, sorg och skuld. Hon är en palett av känslor. Scenerna mellan henne och dottern Amai utforskar verkligen banden mellan mor och dotter. Det blir både roligt och varmt när den äldre generationen ger den yngre generationen råd. Eller intensivt med en nyblivens mamma vilja att göra rätt för sitt barn och skydda henne mot hela världen trots morföräldrarnas lugnande förmaningar.
Detta är regissören Alauda Ruiz de Azúaslångfilmsdebut och filmen har mottagits väl. Det märks. En del scener berör verkligen med starkt skådespeleri och skicklig dialog. Med ett lite mer genomarbetat manus och fokus just på en av alla dessa relationer hade En sång för min dotter genomgående lyfts mer.
