Grrl-film, star vehicle eller bara slapp spekulation? Hur man än väljer att se på saken lyckas En kvinnas hämnd aldrig framkalla mer än en halvkvävd gäspning. Personligen var jag ändå positivt inställd till en intrig om en misshandlad fru som till sist tröttnar på tillvaron som slagpåse, kränger på sig knogjärnen och bestämmer sig för att ge igen med samma mynt. Men till och med det upplägget lyckas upphovsmännen slarva bort i en film som främst utmärker sig genom att vara konsekvent halvdan. Regissören Michael Apted har tidigare gjort såväl Bondfilm som dramat om gorillorna i de dimhöljda bergen. I den här filmen lyckas han med konststycket att hoppa över alla moment som hade kunnat ge berättelsen bäring, djup eller känsla. Jennifer Lopez kämpande mamma på flykt undan
sin allt mer psykopatiska äkta man blir till exempel aldrig mer
än en tom kliché - eftersom det inte finns några scener där hen-
nes karaktär fördjupas och får lite konturer. Som någon sorts ersättning har man istället stoppat in små textskyltar med texter som "How they met " och "Get out " för att föra berättelsen framåt, ett grepp som snarare gör ihåligheterna i manuset än tydligare.
Liksom det faktum att en korrupt polis och en försvunnen far som råkar vara IT-miljonär måste slängas in i handlingen för att få till stånd en upplösning på storyn. Fast allra märkligast är ändå scenerna där Jennifer Lopez och hennes medspelare låtsas att Lopez spelar en alldaglig kvinna. All realism filmen lyckats uppbåda går liksom förlorad när Lopez klämmer ur sig den minnesvärda repliken "mitt utseende suger ".
En kvinnas hämnds problem är ändå främst att den utger sig för att handla om viktiga grejor - hustrumisshandel (ifrågasätt inte att din man knullar runt), beskriver ett rättssystem som inte fungerar (den enda lösningen är att gå under jorden), samt förespråkar radikala lösningar (ta livet av karljäveln)- men aldrig någonsin vågar bli djuplodande på allvar.
Skådespelare:
Regi:
