En höstsaga

Det är inte klokt. Karln är 79 år och hans senaste film är det mest sprudlande jag sett i år. Eric Rohmer. En av de här gamla franska farbröderna som kom fram i den nya franska vågen för runt 40 år sedan. Det är väl egentligen bara han och Claude Chabrol som är att räkna med från den generationen idag. Men som de kan göra film. Med sista avsnittet i sin kvartett filmer, kallad [I]Sagor om de fyra årstiderna[/I], levererar Eric Rohmer inte bara den bästa filmen i den kollektionen, utan faktiskt en av sina allra mest lekfulla och välspelade filmer någonsin. Fullt mätbar med klassiker som [I]Pauline på stranden[/I], [I]Claires knä[/I] och [I]Min natt med Maud[/I]. Det är alltså höst och det är skördetid för vinet i Rhônedalen i Sydfrankrike. [I]En höstsaga[/I] kretsar kring två kvinnor i 45-årsåldern, Isabelle (Marie Rivière) och Margali (Béatrice Romand). Den senare, som är änka, driver en vingård och har frivilligt valt livet på landet, även om hon nu tycker det blir lite tomt när båda hennes barn flyttat ut. Även Isabelles barn är vuxna, men hon är gift och lever sitt yrkesliv i staden. Isabelle och Rosine, en yngre och driftig väninna, drivs av tanken att gifta bort den ensamma vinskörderskan. Så inför Isabelles dotters stundande bröllop smider de båda ränker - ovetande om varandra - för Margalis räkning. Det är med andra ord dukat för förvecklingar och konflikter, men som brukligt i Eric Rohmers filmer är det aldrig några stora, dramatiska gester eller uppslitande bråk. Däremot pratas det och filosoferas och resoneras - oavbrutet. Och här i [I]En höstsaga[/I] verkligen briljerar Rohmer med flera minuter långa tagningar med en dialog som möter få övermän. Det är i denna ordström, mellan raderna, i pauseringarna, i minerna och gesterna, som Eric Rohmers filmkonst uppstår. Här blottlägger han våra svagheter, vår känslomässiga oförmåga, våra lögner och halvsanningar.Men det var länge sedan jag såg honom så uppsluppen och så lite sorgsen och cynisk som här i [I]En höstsaga[/I]. Och huvudskälet till att överorden ställer sig på rad är det fenomenala spelet, framför allt då från Béatrice Romands sida. När hon under den sista halvtimmen ställs inför det ena fullbordade faktumet efter det andra, tar hon ut svängarna och varvar underspel med exakta övertoner på ett sätt som gör mig genuint lycklig. Och det alltså i en film av en 79-årig regissör. Det är inte klokt.