En geishas memoarer

Tomas Hemstad 17:50 29 Dec 2005
Rob Marshall vann en Oscar för sin såsiga filmatisering av Chicago med sitt stiliserade 30-tal. När han nu tar sig an kioskvältaren En geishas memoarer det full ös med orientalklichéer. Som ett platt men färggrannt vykort. Sayuri rycks från sin familj blott nio år gammal för att tränas upp på en Okiya (typ ett geisha-crib). Den onda übergeishan, piskar det arma barnet med bambukäppen så fort hon beter sig illa och den heta äldre geishan Hatsumomo avskyr henne innerligt. Alla pratar amerikanska med japansk brytning och stämningen är en blandning av Dickens och österlandets mystik. Sayuri bli äldre och filmen blir mer och mer Harlekin-bok. Hon träffar en snäll man som bjuder henne på japansk slush puppie och som hon bestämmer sig för att älska livet ut. I ett montage som slaviskt följer reglerna i Team America-låten förvandlas Sayuri till stans snyggaste geisha och nu kan hon ta upp kampen mot Hatsumomo och samtidigt leta efter killen med isglassen. Det var ett tag sedan en amerikansk film inte ens försökte deala med det faktumet att alla biobesökare idag är bekant med asiatiska filmer. Men Rob Marshall ber inte om ursäkt. Det här är ett amerikanskt mytologiskt minne av japan som skildras som lika delar tantsnusk, runkfantasi och Discoverydokumentär. "A geisha is never free to love", "My world is as forbidden as it is fragile; without its mysteries, it cannot survive". Hade det varit lite mindre sex i En geishas memoarer hade varenda Edna Crabapple i hela landet slött visat den som ett exempel på 30 och 40-talens Japan. Men det här känns inte mer autentiskt än en plastig solfjäder.
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner