"Det är väl bara att inse att allt som Jan Troell rör vid blir bra", sa en kollega nyligen. Efter visningen av regissörens dokumentära spegelbild av den fiktion som han satte ihop för 15 år sedan om ingenjör Andrées polarfärd, är jag böjd att hålla med. Troell, uppenbarligen drabbad av en grav fascination inför omständigheterna kring vetenskapsmännens frånfälle i ismassorna, tillför ytterligare en pusselbit, en rejäl sådan, till den närmast mytiska bild av expeditionen som finns att hämta i historieboken. Och engagemanget smittar av sig.
Med hjälp av de faktiskt någorlunda välbevarade dagböckerna och fotografierna, upphittade bredvid Andrées, Strindbergs och Fr"nkels kvarlevor 30 år efter deras död, tar vi del av såväl praktiska förberedelser och penningproblem som amorösa och existensiella funderingar, dryftade under färden. Max von Sydows potenta stämma läser Andrées vackra och korrekta svenska och placerar oss genast i dramats epicentrum.
De mycket patinerade men ändå suggestivt talande fotografierna som expeditionsmedlemmarna tog av varandra, ackompanjerar det vi hör på ett för min del oväntat kraftfullt vis. Jag såg fram emot en torr men ändå intressant historielektion men erbjöds ett personligt drama som på åtminstone en mental nivå osar mer blod, svett och tårar än många av repertoarens otaliga actionfilmer. Att växelvis höra Andrées ord (som talar om allt från diarré på isen till livsfilosofi), se hans siluett, hans kranium, höra hans älskades välformulerade längtan, skapar en kuslig känsla av närhet till något som rent fysiskt försvann för 100 år sedan. Ungefär som att hemsökas av en vålnad, en välvillig sådan, men inte desto mindre respektingivande.
Nå, vad jag än skriver lär denna film tyvärr inte få mer än max ett par hundra besökare. En entimmes dokumentär om "gamla, döda gubbar" har som bekant en lika stor chans att göra succé som en ironi i Bingolotto. Men underligare saker har naturligtvis hänt. Det är ju trots allt Troell vi pratar om.
Skådespelare:
Regi:
