Simon Arvidsson (Peter Haber) har flyttat till en ny stad tillsammans med sin familj och just ankommen möter han en kvinna (Nina Gunke) och en passionerad historia tar sin början. Inte.
Det här är ungefär lika dött och spänningslöst som när John Travolta och Lily Tomlin spelade det osannolika kärleksparet i [I]Moment by Moment[/I] 1978.
Peter Habers karaktär introduceras när han iklädd stråhatt sitter på en veranda och nedtecknar djupsinnigheter om hur livet består av en räcka ögonblick samtidigt som han smuttar vin. Och det är bara början. Historien är full av logiska kullerbyttor och bärs framåt genom mobiltelefonsamtal, vår tids berättartekniska svar på forna tiders telefonsvararmeddelanden. Nina Gunke är genom hela filmen svårartat forcerad, förmodligen ska hon verka beslutsam, hon är ju läkare gu'bevars. Lena T Hansson, som spelar försmådd hustru, ser ut som hon svalt en stor dos Valium - och hon tömmer också en burk piller vid ett självmordsförsök i filmen, vilket med Arehns psykologiska insikt berättas liksom i förbifarten och för att kärleksparet ska springa på varandra igen. Hur hustrun mår eller varför hon gjorde det får vi aldrig reda på. Däremot får vi se Haber knas-trolla och till leda höra repliker som "Vad är det vi håller på med?", "Vad gör vi nu?" och "Vi är ju helt tokiga!".
Filmen igenom får man känslan av att alla liksom leker affär, eftersom det ser ut som om Habers rektor och Gunkes läkare låtsasjobbar. På skolan där där Habers karaktär arbetar syns inte en enda elev och Gunkes läkare följer upp hustruns självmordsförsök genom att erbjuda Habers rektor skjuts hem, samtidigt som hon frågar om hur samlivet fungerar. Med läkare som denna förstår man om det är kris i den svenska sjukvården.
Manuset är gymnasialt, regin obefintlig och fotot platt och oinspirerat. Till och med scenografin är ful och finesslöst sammansatt. Det hela får en att tänka på Vår teater, även om de ofta lyckas bättre.
Förutom för regin svarar Mats Arehn också för manus och han har dessutom producerat. Med några fler kockar hade soppan förmodligen blivit bättre. Naturligtvis dyker frågan upp hur någon kan ge pengar till en så hopplös historia, för det kan väl inte vara så enkelt att han fått finansiering som tack för väl utfört arbete under den tid då han själv var filmkonsulent?
Skådespelare:
Regi:
